Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ingen är som Inger Edelfeldt

Inger Edelfeldts berättelser rymmer vardaglig realism men också mystik, fantasi, saga och andligt sökande. Maria Küchen gläds åt ett urval av hennes samlade noveller.

Inger Edelfeldt.Bild: Moona Björklund

Inger Edelfeldt

Novellerna. Norstedts.

Artonhundratalets romantiker och realister, nittonhundratalets modernistiska experimentalister och jordnära arbetarförfattare – betydelse över tid fick de om deras böcker hade egenart. Men tematiskt och stilistiskt, förr och nu, inordnar sig författare också i det litterära klimat som råder när de skriver.
I relief mot litteraturens tendenser står solitärerna, författare som oavsett tidsandan skapar ett eget rum, en egen -ism. Till solitärerna i svensk litteratur just nu hör Inger Edelfeldt.
Sedan debuten i slutet av sjuttiotalet har hon kontinuerligt publicerat romaner, noveller, seriealbum, barn- och ungdomsböcker och ställt ut bildkonst. Många hänförs av hennes gotiskt drömska bilder. Ett återkommande motiv i både bilderna och böckerna är flickor: farliga, väna, otrevliga, sårade, söta, fula, allvarliga, roliga, begåvade, vanliga, mystiska, duktiga eller besvärliga.
Själv kan jag på djupet identifiera mig med Edelfeldts seriefigur ”Hondjuret”. Jag uppskattar Edelfeldts förmåga att gestalta andlig undran och jag beundrar henne som novellist. Därför är det en glädje att ett urval av hennes noveller nu finns i samlad utgåva.
Den drygt fyrahundra sidor tjocka volymen rymmer berättelser ur Inger Edelfeldts fem novellsamlingar, utgivna mellan 1984 och 2017, och en avslutande text ur sagosamlingen ”Namnbrunnen” från 2008. I förordet skriver Edelfeldt att identitet kan ses som en röd tråd genom hennes författarskap: ”Somt försöker vi förvandla oss till, annat försöker vi undvika att vara”.
Titelberättelsen i hennes första novellsamling ”I fiskens mage” handlar följdriktigt om en flicka som strävar efter att slippa definieras som barn på vuxenvärldens villkor. ”Vilse kan man väl gå lite varstans”, säger mamman, ”särskilt när man är liten”. Edelfeldts gestaltning får läsaren att undra om det är mamman som är vilse – i en vuxenvärld där barn bokstavligt och bildligt förväntas låta sig iklädas plagg de inte vill bära.
I samlingen ”Rit” från 1991 tätnar berättelserna till erotiskt och transcendent laddade texter där gränsen delvis upplöses mellan vansinne och vardag. Här som så ofta annars skriver Edelfeldt med krass och drastisk humor om utlevelserna vi jagar och inåtvändheten som förföljer vissa av oss, de sökande, de som inte låter sig inlemmas i mallar.
”Var dig själv” är överenskommelsen mellan jaget och hans vänner i novellen ”För Marie Claire”. Tyst tillägger han inom sig: ”Vem nu det är.”
”De flesta människor är suddiga, löjeväckande i sina pretentioner”, konstaterar huvudpersonen i ”Helena Petréns lediga dag”, hämtad ur samlingen ”Den förunderliga kameleonten” som kom 1995. Strax därpå slungas Helena Petrén med oförklarlig kraft ut ur sig själv. Bara med nöd och näppe hittar hon tillbaka.
Riktig kärlek, vad är det? Frågan ställs utan att besvaras i novellsamlingen ”Riktig kärlek” från 2001 där människor söker eller lämnar varandra, eller håller ihop i en vardag vibrerande av de obesvarade frågor som är så karaktäristiska för Edelfeldts prosa.
I hennes senaste novellsamling ”Kläderna”, som kom ut förrförra året, speglar frågorna samspelet mellan det yttre och det inre. Våra plagg gör oss eller utplånar oss. Bokstavliga och bildliga kläder gör oss verkliga i egna och andras ögon och föränderliga som kameleonter.
”Den existentiella gåtfullheten lyfter jag gärna fram som viktig”, skriver Edelfeldt i sitt förord. ”Den är nog också det viktigaste i mitt personliga liv, och av den anledningen blir jag ofta förvånad när jag i recensioner läser att jag skriver om 'vardag'. Vad är 'vardag'? Att vakna på morgonen och finna sig vara detta mystiska som kallas 'en människa', är det vardag?”
Hennes hållning kan summeras som ett samspel mellan det vardagligt realistiska och mystiken som i grunden betingar människan – en mystik uttryckt som fantasi, saga, andligt sökande. Ingen författare är en ö, och trots allt samspelar Inger Edelfeldts solitära uttrycksuniversum i högsta grad både med romantikens och realismens anda.
Konsekvent genom sitt författarskap beskriver hon ”helt vanliga” människors liv och hur det överskridande och okända bryter igenom. Nittonhundratalets formexperiment och arbetarlitteraturens klassperspektiv lämnar hon därhän. Romantikens fascination för det mystiska återklingar genomgående i hennes verk. Kanske är hon i bästa tänkbara bemärkelse en artonhundratalsförfattare. I hennes verk sammanflyter förrförra seklets två huvudströmmar, romantik och realism, till ett levande helt.
Gå till toppen