Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

In i svärtskan

Tor Ulven hade ingenting emot att plåga sin läsare. Ann Lingebrandt läser den norske kultförfattarens enda roman, som nu ges ut på svenska.
Bild: Lars Aarønæs

Tor Ulven

Avlösning. Övers Nils Sundberg. Flo förlag.

I Norge räknas han som en av det sena nittonhundratalets främsta författare, en sådan som har ett skimmer av kult omkring sig. I Sverige är det få som alls känner till honom. Visst har Tor Ulven (1953–1995) hittat sina hängivna läsare också här, men märkligt få av hans verk finns översatta.
Efter självmordet 1995 dröjde det till 2002 innan den första och länge enda boken på svenska gavs ut, ”Du droppar och blir borta”, en urvalsvolym med dikter på Heidruns förlag. Sexton år senare kommer nu ”Avlösning”, Tor Ulvens enda roman, ut på det nystartade Flo förlag.
I utgåvan citeras Karl Ove Knausgård, som förklarar att ”Ulven har influerat en hel generation författare och läsare och förändrat vår förståelse för hur litteratur kan skrivas”.
Hur kan då litteratur skrivas? Som en utgrävning av människans sårigaste skrymslen. Som en kedja av existentiella positionsbestämningar. Som mörka vågor av sinnesstämningar som sköljer över läsaren. Som en famn vassa skärvor speglande livets tomhet.
”Avlösning” är följaktligen långtifrån någon vanlig roman med intrig och psykologisk utveckling. Tid och rum har lösa konturer, karaktärerna är anonyma, flyter samman och glider isär alltmedan scenerna avlöser varandra. Snarare än en berättelse är romanen ett tillstånd. Ett isolerat, depressivt, förbittrat, desperat, uppgivet, sjukligt tillstånd som i en serie variationer konfronterar livets meningslöshet.
Kanske ska jag tillägga att tillståndet är manligt. För oavsett om det är ett femtontal olika individer vars medvetanden vi kastas in i eller en och samma person i olika stadier av livet, framstår prosastyckena som en kalejdoskopisk gestaltning av den ensamme mannen, närmast lik en arketyp. Finns en kvinna är hon frånvarande, ibland saknad, ibland hatad. Tankeströmmarna genomsyras av en fixering vid åldrandet, förruttnelsen, och ett äckel som omfattar allt från de fysiska detaljerna till tillvaron i sin helhet.
Boken börjar och slutar i ett mörkt sovrum, ja, Ulven måste uppfinna ett nytt ord för att beskriva hur mörkret tilltar: ”det här kan du kalla svärtska, rummet växer igen av svärtska”. Intill sängen står ett skarpladdat gevär. Att författaren virtuost och snudd på besatt beskriver uppflammande ljus i olika former, tändstickor, tomtebloss, blixtar, ett bål på stranden, bilens strålkastare, vaxljusets låga, förmår knappast skingra svärtan.
Beckett brukar nämnas i samband med Ulven, men jag tänker att mörkret också har något av Dostojevskij över sig. Källarhålsdunster slår ut från sidorna. Ofta måste jag lägga boken ifrån mig, skapa distans till den, förvissa mig om att det nog är en ganska fin dag därute, i alla fall. Så vänder jag tillbaka och sugs in i svärtskan.
Ulven hade ingenting emot att plåga läsaren. ”Jag vill insistera på det obehagliga i existensen i det jag skriver. Det är redan nog med morfin i omlopp”, sade han i den enda intervju han någonsin gav, i tidskriften Vagant 1993. Men han insisterade också på att litteraturen ger lidandet en form, och att ett konstverk kan vara en glädje i sig.
Visst är ”Avlösning” kompakt dunkel och klaustrofobisk, men den ger samtidigt den där känslan av lyftning som är den verkligt angelägna litteraturens kännetecken. Inte minst har det att göra med Tor Ulvens genomborrande, ja, etsande blick på världen och hans precist utmejslade prosa. Språket lyser upp som en sprakande eldslåga i det skarpladdade mörkret.
Gå till toppen