Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Johan Jönson vänder aldrig bort blicken från det värsta

I bästa mening värdelös. Johan Jönsons malande, marginaliserade dikt är just den kur Jenny Högström behöver.

Johan Jönson.Bild: Privat

Johan Jönson

Marginalia

Xterminalia

Albert Bonniers Förlag

"Man måste vara död för att fullt ut kunna vara en skapande människa" skriver Thomas Mann i novellen ”Tonio Kröger”. Detta är något som poeten Johan Jönson tagit fasta på gång på gång. Döden alltså – men inte minst påståendets inneboende paradox. Och den friktion som är resultatet.
För det behöver han förstås inte Thomas Mann. Poeten har redan en diger referensapparat av filosofer, författare, konstnärer och filmare samt en ursinnig, enveten svartsyn som han sedan dag ett omsatt i ett egenartat idiom och en dikt som är lika delar våldsam, äcklig, lyrisk, abstrakt och realistisk, oavsett om det har varit i tunna volymer som debuten "Som samplingsdikter" från 1992 eller "Collobert orbital" från 2006, eller allt tjockare volymer, som prisade ”Efter arbetsschema” från 2008 eller tusensidiga "dit.dit.hään." från 2016. Vad skulle hända sen, tänkte man då, för tre år sedan.
Och nu är den här, den föga inställsamma diktduetten ”Marginalia” och ”Xterminalia”, så lik och ändå olik sig själv som Johan Jönsons dikt kan bli. Man är hos Jönson – man är hemma.
Innan jag hunnit börja läsa går jag på en samtalskväll i Göteborg där Jönson deltar. Det handlar om Hedvig Charlotta Nordenflychts ”Den sörgande turtur-dufwan. Åtskilliga Bedröfweliga Sånger” från 1743 – och om sorg.
Läs mer: Författare utan fuck off-kapital
Så märkligt, och – visar det sig – ytterligt passande. Jönson läser ur ”Marginalia”, som, skämtar han, lätt skulle kunna kallas för "åtskilliga bedrövliga sånger". Och så fort han börjar läsa känner jag att om det är något jag behöver just nu så är den kur Jönsons dikt erbjuder – det är en dikt som aldrig vänder bort blicken från det värsta, det mest skamfulla, det mest outhärdliga. Tvärtom.
Och för att vara lite mindre abstrakt är det en dikt som ältar precis det som jag själv ältar. Som maler och tuggar det obönhörliga kapitalistiska livsvillkor som maler och tuggar i mitt eget bakhuvud, som till exempel gör att jag skriver den här recensionen: "Pengarna räcker inte /---/ Jag måste få in mer pengar".
"In i det fortsatt värdelösa och förslösade", står det i tvillingboken ”Xterminalia”, vars text kongenialt väller ut och fyller boksidorna från kant till kant i nästan oläsliga konfigurationer.
Dikten som värdelös, poeten som värdelös och därmed det meningslösa i poetens verksamhet, inget av detta är nytt hos muntergöken Jönson. Men i ”Marginalia” framstår bristen på pengar lika akut som ofrånkomlig. Och inklippta mellan korta, ofta lyriska fragment har den enkla upprepningen av satserna om pengar, ömsom konstaterande, ömsom uppgivna, ömsom desperata ("Vart i helvete är mina pengar?") en lika hårresande som hypnotisk effekt.
”Marginalia” beskrivs som minnesanteckningar. Samtidigt formuleras skrivandet i termer av glömska och den poetiska verksamheten som en enda pågående minnesförlust eller upphävande. En sorts levande död eller icke-liv. Här är dikten just hänvisad till boksidornas höger- och vänstermarginaler vilket gör att bokens mitt gapar tom. Förutom det konkreta greppet att så att säga marginalisera dikten, är det en visuell vertikalitet som sammanfaller med den nedåtgående rörelse som pågår inom dikterna: snö faller, regn faller, löv faller, tårar, svett och mensblod rinner, och så vidare. Med som lysande undantag när "morgondagg stiger /---/ ur jordens stora, tysta grav".
Den norénskt klingande ”Xterminalia” är på en gång mer omedelbar och mer svårforcerad. Jag läser den som en explication de texte där poeten som enligt egen utsago "inte har något att säga, utnyttjar yttrandefriheten maximalt".
Och förutom när Jönson uppträder lite väl mycket som "byfilosof" och grottar ner sig i zoembient transvektorisering och upphackad teori är jag all in.
"att överleva // är ett skitjobb // utan mening", står det i ”Marginalia”.
Men om det nu är så jävla meningslöst, om vi nu är dömda på förhand, varför håller man då på?
Ett svar är kampen. Ett annat hittar vi i ”Marginalia”: "jag sjunger för att höra sången".
”Marginalia” och ”Xterminalia” läser jag som en fortsättning på författarskapets inverterade mindfulnessövningar. Istället för att släppa: håll kvar. Håll kvar vid undergången.
Det är boten i soten.
Gå till toppen