Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Cure-a-Phobia agerar med finess och feministisk vrede

Kvartettens musik har blivit mer subtil, utan att tappa bort det lekfulla. Men covern på den billiga "Barbie girl" är alldeles för rar.

Elina Nygren, Fanny Gunnarsson, Jenny Nilsson och Anne Marte Eggen.Bild: Jonas Persson

Cure-a-Phobia

FOLKPOP. Regeneration.

Uppseendeväckande musik visar sig ofta vara föga mer än en gimmick, och inget maskerar bristen på verkligt hållbara idéer lika väl som en fräsig gimmick. Men livslängden för sådant är kort.
Gruppen Cure-a-Phobia dök upp med sin på alla vis uppseendeväckande musik i mitten av 00-talet. Sättningen var udda, kasten tvära, mötet mellan en basklarinett och viola oväntat. Det lät som kabaré eller cirkusmusik på rymmen, mycket teatralt och i mångas öron antagligen en smula påfrestande. Det stack ut, det trängde sig på.
Sedan dess har David Hanson Cederskär lämnat och tagit sin klarinett med sig, ersatt av elbasisten Anne Marte Eggen som redan spelade tillsammans med pianisten Fanny Gunnarsson i Jazzkatten-honorerade kvartetten We Float. Elina Nygren, altfiol, är mest känd från Vindla String Quartet; sångerskan och huvudsakliga låtskrivaren Jenny Nilsson har också hörts i gruppen Lur.
Utfallet, som det ter sig på detta elvaspåriga album, är en förfinad variant av ursprungskonceptet: aningen mer dämpat och lite mer poporienterat, men fortfarande lekfullt sprittande och ganska vitt spretande. Fantasifulla arrangemang och en studio med svängdörrar – Rasmus Nyvall, Thom Hell, Sousou Cissoko, Vindla och Andreya Ek Frisk gör allihop värdefulla gästspel – bidrar till att det aldrig hinner bli enahanda.
Låtarna är vardagspolitiska betraktelser, ofta med skarp feministisk udd men utan tröttande plakattendenser. Inledande "Highly offensive" anger tonen: musik som med knappt återhållen vrede attackerar cementerade könsroller och förment harmlös sexism. Här gästar Johnny Essing från Bob Hund, men det är Elina Nygren som med altfiol och såg gör störst intryck. Essing återfinns också i "La chanson du cochon", en milt alarmistisk sång om miljöpanik och apokalyptisk oro där versernas 7/8-rytm bidrar till känslan av jagad rastlöshet.
Andra låtar behandlar statussymboler och integritet, vuxenroll och konstnärsidentitet, och – i "My daddy said", som Nyvall gett ett effektivt blåsarr – det svåra samspelet mellan kärleksfull uppfostringsnit och förmågan att med avslappnad tillit släppa taget.
Till de starkaste spåren hör "Under the surface", en regelrätt duett med Thom Hell – etablerad artist och flerfaldig grammisvinnare i sitt förra hemland Norge, numera bosatt i Lund. Han har en fin röst som utan åthävor och utan att ta för stort fokus finner sin plats i den luftiga ljudbilden. "Follow the light" anknyter på de bästa sätt till det progressiva bluegrassbandet Punch Brothers.
En enda låt är jag tveksam till: kvartettens uppmärksammade cover på Aquas 90-talshit "Barbie girl". Jag förstår avsikten, att med en sorgsen och långsam tagning av partydängan blottlägga de underliggande och sunkiga värderingarna. Men för var och en som intresserar sig för undertext är dessa väl rätt uppenbara ändå? Det vulgära är nyckeln till förståelsen, låten är som gjord för att väcka feministisk vrede. Originalet är politiskt sprängstoff, och den som inte förstått det förut lär inte omvändas av Cure-a-Phobias smakfulla och harmoniskt berikade tolkning.
Den blir lätt kakofonisk mot slutet, men aldrig dissonant jobbig, och duettpartnern låter Max Tellving bara trött och ofarlig. Han är ingen match för originalrapparen René Difs monster.
Fakta

Släppefest

Cure-a-Phobia spelar på Victoriateatern denna fredag, kl 19, med gäster.

Gå till toppen