Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ett ironiskt twitterkonto för 90 år sedan

Henry Parlands hyllning till bensinen är inte särskilt tidsenlig, men i övrigt är den sedan länge döda poeten för evigt ung. Ann Lingebrandt läser nittio år gammal poesi som känns modern.

Bild: Janne Rentola / SLS

Henry Parland

BOKEN. Dikter. Appell förlag

Hos Henry Parland susar natten fram i 120 kilometer i timmen. Hans poesi sjuder av fart, bullrar av jazz och fångar fascinerat gatulivets puls i tjugotalets Helsingfors.
Också hans liv passerade snabbt. Parland var den yngste av de finlandssvenska modernisterna, i en tid då det var öster om Bottenhavet som den svenska poesin var som modernast, och genom sin för tidiga död endast 22 år gammal har han förblivit evigt ung.
Med lätt handlag och ett blaserat leende besjunger han det brusande storstadslivet i korta, krumelurartade dikter som är mer genomarbetade än de först ger intryck av. Här besjälas tingen: bilar, dammsugare och autobussar sjunger av liv. Tågen visslar, telefontrådarna ilar, biograferna är krokodiler med hungriga käftar. Reklamaffischernas befallning ”köp!” gör poeten andäktig och i hans programförklaring får kläderna huvudrollen:
De vida byxornas program:
vi skall vara
mera kläder,
mindre människor,
och själen insydd i byxslagen
Redan som nittonåring började Parland publicera sina dikter i tidskrifter och snart fångades han upp av den tjugo år äldre Gunnar Björling, som blev en litterär mentor och kumpan på Helsingfors krogar. Oroliga för sonens utsvävande livsstil skickade föräldrarna iväg honom till Litauens tillfälliga huvudstad Kaunas, där han 1930 drabbades av scharlakansfeber och dog.
Då hade han inte hunnit publicera mer än en diktsamling, ”Idealrealisation” från 1929, men han lämnade efter sig en hel del ytterligare dikter, prydligt renskrivna i anteckningshäften. I den nyutkomna bjässen ”Dikter” har hela hans lyriska produktion, sammantaget över 400 alster, samlats i en otroligt ambitiös textkritisk utgåva med en fyllig inledning av redaktören Per Stam och kommentarer som bara de upptar närmare 300 sidor. Och då är ändå den digitala versionen av boken, som finns fritt tillgänglig på parland.sls.fi, ännu mer omfattande.
Henry Parland sög åt sig tidens nyheter, utdelade i Majakovskijs efterföljd örfilar åt den allmänna smaken och lät dikten kvacka uppkäftigt. Sådant provocerade inte bara tidens antimodernister som avfärdade dikterna som dadaistiskt dravel, utan även avantgardisterna kunde irritera sig på posörfasonerna.
Nittio år senare har provokationerna förvandlats till vintagekolorerad charm. Få saker är väl så föråldrade i vår klimatfebriga epok som kärleksförklaringar till bensin, bildäck och konsumtion.
Samtidigt är mycket hos Henry Parland levande och, ja, modernt. Flera av hans dikter kunde lika gärna ha varit skrivna på det lekfullt experimenterande 60-talet, det blänkande urbana 80-talet eller ett lakoniskt ironiskt Twitterkonto idag.
De illusionslösa klacksparkarna och ångestfyllda tomhetsgrimaserna är lika färgade av sin tid som tidlöst ungdomliga, och författarens aktiekapital på ”500.000 oroliga tankar” har långtifrån tappat i värde. När han förkunnar att idealen reas ut, men att vi måste sänka priset ännu mer, ja, då tycker man sig stå inför en samtidspoet.
Gå till toppen