Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kolumnen

Sofia Nerbrand: ”Ett tips till M i all välmening från en liberal.”

Klart att moderater är besvikna. Ulf Kristersson blir inte Sveriges nästa statsminister och dessutom kan Socialdemokraterna regera vidare. På fredagen väljs Stefan Löfven om som regeringschef, med passivt stöd av Liberalerna och Centerpartiet.
Ytterligt snöpligt för samtliga allianspartier som samarbetat, brutit socialdemokratins maktmonopol och lett landet tillsammans under åtta år.
Men alla de illa dolda bittra utfallen från moderater mot liberaler och centerpartister är varken klädsamma eller särskilt smarta.
”Det här är en absurd regeringsbildning”, dundrade moderatledaren Ulf Kristersson och hävdade att C och L är ”lurade in i en överenskommelse”.
Moderaterna lovar att ta varje chans att avsätta den rödgröna regeringen, och utesluter inte att M skulle rösta för ett misstroende i riksdagen om Vänsterpartiet väcker ett sådant när regeringen föreslår något som M och deras väljare rimligen borde uppskatta: liberaliseringar av bostads- och arbetsmarknaden.
Men sakpolitik verkar för närvarande underordnat maktinnehav och grupptillhörighet.
I ekosystemet kring allianspartierna kallas C och L nedsättande för ”vänsterpartier” och debattklimatet har urartat på sociala medier. Särskilt centerledaren Annie Lööf får utstå hårda personangrepp. Hon lade häromdagen upp ett inlägg på Twitter där hon efterlyser ett balanserat tonläge och kopierade in två bilder på hur den yttersta vänstern och högern porträtterar henne: en nyliberal drottning med hjärtlös iskall överklasspolitik respektive diktatorn Stalin.
På detta valde en moderat kommunfullmäktigeledamot i Malmö att svara ”Men bara avgå!”. En sorglig illustration av en sprucken allians.
Vill det sig riktigt illa drabbas borgerligheten av den förbannelse vi ser i många andra västländer: en tribalisering där stam står mot stam.
Jan Björklund (L) och Annie Lööf släpper inte fram Stefan Löfven med sorglöshet och lättsinne. Tvärtom. De ville också ha en alliansregering med Ulf Kristersson som statsminister. Men väljarna gav inte sitt mandat till detta i september.
Det blev tvunget att finna kompromisser och samarbete över blockgränsen för att både få igenom liberal politik och förhindra att de populistiska nationalisterna skulle få makt över regeringen.
Här finns förklaringen till att det har blivit som det har blivit: synen på hur man ska hantera Sverigedemokraterna. L och C kan inte tänka sig att släppa in dem i värmen. Det kan delar av M och KD.
Moderaterna har dragit det kortaste strået på kort sikt. Risken finns att det förblir så på lång sikt.
KD, SD och V är tydligare oppositionspartier, både i sin politik och retorik.
Fortsätter M att bilda koalitioner med SD i kommuner, som i Staffanstorp och Sölvesborg, eroderas partiets förtroende.
Fortsätter man att påstå att 60 procent av svenskarna röstade på borgerliga partier, och räknar SD som ett sådant, alienerar man liberaler.
Fortsätter det hårda tonläget mot C och L lär företrädare för dessa partier inte vilja fortsätta i ett allianssamarbete.
Och utan alliansen är M borta från Rosenbad för lång tid framöver – såvida man inte bildar det konservativa block som Jimmie Åkesson drömmer om.
Det är svårt att tro att detta är vad den nuvarande moderatledningen vill. Moderaterna är alltjämt ett viktigt parti, som har stort inflytande över sitt eget öde och svensk politik.
Ett tips till M i all välmening från en liberal:
Att visa återhållsamhet med sin besvikelse samt hålla gränsen mot SD är två framgångsfaktorer om man vill dansa tango i alliansen igen.
Gå till toppen