Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Till sist ser Stefan Löfven (S) ut som en vinnare.

Stefan Löfven (S) kunde till sist kosta på sig ett leende.Bild: Jessica Gow/TT
Strax efter klockan nio på fredagsmorgonen kommer Stefan Löfven (S) – om inget ytterst oväntat inträffar – att röstas fram av riksdagen till statsminister för ytterligare en mandatperiod. En omröstning där 116 ledamöter förväntas rösta grönt, 154 rött medan 79 avstår – trycker gult.
Löfven får därmed ingen majoritet emot sig, vilket i den svenska parlamentariska modellen, anpassad för minoritetsregerande, är det avgörande.
Drygt fyra månader efter valet är Löfven last man standing. Och detta trots ett uselt valresultat mätt med svenska socialdemokratiska mått. S tappade 13 mandat jämfört med valet 2014 och fick 28,26 procent av rösterna, partiets sämsta resultat sedan 1911.
Förloraren blev till sist en vinnare. Inte den ende, men dock.
Det är bara att lyfta på hatten.
Kanske är det också dags att omvärdera Stefan Löfven. Kanske äger Socialdemokraternas ordförande en betydligt bättre politisk fingertoppskänsla än vad de flesta – däribland denna tidning – velat tillskriva honom.
Eller kan det vara så enkelt att han lärt sig på jobbet?
Löfven blev räddaren i nöden efter företrädaren Håkan Juholts nio månader korta men kaotiska tid som partiledare.
Ännu en chansning av ett parti i kris, kunde det tyckas den gången. Löfvens politiska erfarenhet var högst begränsad. Han hade inte varit minister, inte ens riksdagsledamot; sällsynt för någon i hans position.
Stefan Löfven var när han valdes en erkänt skicklig och beprövad facklig ledare och förhandlare, ordförande i IF Metall. Men att vara fackföreningsledare, där målen trots allt är tämligen tydliga och avgränsade – bättre löner och anställningsvillkor – är inte detsamma som att leda ett parti eller en regering där de frågor som måste hanteras är i princip obegränsade till antalet och ofta ytterst komplexa.
Även inom rörelsen var många skeptiska. Aftonbladets (oberoende socialdemokratisk) dåvarande politiska chefredaktör Karin Pettersson såg i Löfven varken en fajter eller en förhandlare:
”Vad vill han, egentligen? Vad är han beredd att riskera? Ingen vet riktigt”, skrev hon i september 2015, efter Löfvens första år som regeringschef.
Idag framstår Löfven som något av en politisk alkemist som förvandlat bly till guld. Han tycks inte bara ha säkrat regeringsmakten åt Socialdemokraterna i ett oerhört svårt parlamentariskt läge, han har effektivt splittrat alliansen. Att döma av de bittra och arga kommentarerna från Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) för överskådlig tid, kanske för gott.
Han har också visat sig redo att ta ansvar för landet. Den uppgörelse med Centern och Liberalerna Löfven till sist godtog innehåller åtskilliga för Sverige viktiga liberala reformer.
Här krävdes kompromisser som måste svida i så gott som varje socialdemokratisk själ. Att få partiet att acceptera uppluckrad arbetsrätt, en bostadsmarknad med mer av marknadshyror, avskaffad värnskatt och liknande kan inte ha varit lätt.
Att den förkättrade blockpolitiken slutligen bröts och att det till slut blev en överenskommelse i mitten får nog också tillskrivas andras politiska skicklighet, inte minst Centerns Annie Lööf.
Nu är politiska uppdrag inte, allra minst det som partiledare och statsminister, någon soloprestation. Löfven har en månghövdad stab till sitt förfogande och hur mycket av förhandlingstaktiken som hans medarbetare svarat för, vet väl endast den inre kretsen. I regel är det ett väloljat maskineri; Socialdemokraterna är inte för inte det svenska maktpartiet par excellence.
Oavsett vilket är Löfven ledaren, den ständigt påpassade frontfiguren, den som genom oskickligt agerande, en stunds ouppmärksamhet, kan få den bäst uttänkta politiska plan att falla samman som ett korthus.
Men när känslorna svallade hos andra höll sig Löfven lugn. Bidade sin tid. Gav sig inte trots att han först röstades bort av riksdagen och sedan förlorade en första statsministeromröstning.
Trägen vinner. Och just nu ser Löfven ut som en vinnare.
Gå till toppen