Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Maria G Francke: ”Sex education” förvaltar en kliché på bästa vis

Maria G Francke älskar rollfigurerna, musiken, alltihop.

Asa Butterfield och Emma Mackey spelar Otis och Maeve i ”Sex education”Bild: Jon Hall/Netflix
Hur förvaltar man en kliché på bästa vis?
Svaret ligger väldigt nära den engelska serien ”Sex education”, som tar avstamp i den gren av det romantiska dramat vi kallar för high school-filmer.
Här har vi spänningarna mellan de mesiga och de tuffa, de snygga och de fula. Här finns den snygga men lite förlästa outsidertjejen med rosa hår, den svarta gaykillen och ett antal vuxna som är mer eller mindre märkliga.
Det som på ytan är formulär 1A blir i den här nya Netflixserien en alldeles förtjusande mix. I centrum står Otis. Han bor med sin mamma Jean, spelad av Gillian Anderson, som är sexterapeut och mycket frispråkig. Otis är visserligen kunnig och frispråkig även han, men i praktiken är han hämmad och hyser en panisk skräck för allt som har att göra med sex för egen del.
Ncuti Gatwa spelar Eric.Bild: Sam Taylor/Netflix
Hans bästa vän sedan många år är Eric – som bär spektakulära outfits och är hårt ansatt av skolans homofober. I skolan finns också ensamvargen Maeve som är i ständigt behov av pengar. Hon inser att Otis har specialkunskaper och tillsammans startar de sexrådgivning bland skoleleverna.
Vad gör då ”Sex education” till mer än en kliché? Det skulle kunna kallas kärlek. Till genren, till rollfigurerna, till tittarna. Det skulle också kunna vara känslan av att den utspelar sig på en obestämd plats, överallt och ingenstans. Inspelningarna har skett huvudsakligen i Wales, där en magnifik byggnad har fått bli den fiktiva skolan Moordale. Men atmosfären där är snarare amerikansk än engelsk.
Serieskaparen Laurie Nunn har John Hughes high school-filmer som ”Breakfast club” och ”Pretty in pink” i blodomloppet. Hon behandlar sina unga rollfigurer med samma intresse som han gjorde. Men det är en modern produktion där man har jobbat med representation och även haft en intimitetskoordinator med under arbetet som samtalat med de unga skådespelarna om sexscenerna, som är ganska rikligt förekommande, så att alla har känt sig bekväma.
Detta kan låta kliniskt och tråkigt men det är ingenting som man egentligen tänker på när man ser serien – den bara är. ”Sex education” är sorglig och rolig, den är underbar underhållning men dröjer sig också kvar. Här avverkas olika samlevnadsproblem och mellanmänskliga frågeställningar på löpande band, på allvar men med lätt hand. Och längs vägen utvecklas karaktärerna och får mer djup. Efter åtta avsnitt är ingen av huvudkaraktärerna den jag trodde från början. Skådespelarinsatserna är överlag imponerande. Det är inte bara Otis, Maeve och Eric jag ömmar för, utan många av de andra också.
Även bifigurerna är omsorgsfullt utmejslade, bland annat syns Mikael Persbrandt som svensk hantverkare i kramgoa tröjor och med en för sexterapeuten Jean frestande jeansrumpa.
Soundtracket är exceptionellt bra. Amerikanske popartisten Ezra Furman går igen i flera nyckelscener men även i övrigt är musiken lagd med fingertoppskänsla och jag har en känsla av att ”Skam” kan ha varit en inspirationskälla här, och kanske vad gäller annat också.
Det pågår redan spekulationer om att det blir en andra säsong och det hoppas jag verkligen att det blir. Jag ser gärna mer av denna förtjusande serie som i grund och botten handlar om att vara bekväm med sig själv, vem man är och vem man kanske kan komma att bli i vuxenlivet.
Säsong 1 av ”Sex education” finns på Netflix.
Gå till toppen