Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Sidenväg till världsmakt.

Säkerhet handlar om broar, hamnar, vägar, datanät. Förhållningssätt. Inte bara militär. Går det att lita på Xi och Kina?

Finlands president Sauli Niinistö på visit hos Xi i veckan.Bild: Andy Wong
Dödsdom som medel i diplomati låter för vidrigt för att vara sant, men verkar likafullt vara vad det handlar om när skärmytslingen mellan Kanada och Kina nu trappas upp ytterligare. En kinesisk affärskvinna grips i Kanada. Två kanadensare tas i förvar i Kina misstänkta för ”brott mot rikets säkerhet”. Så förvandlas en kanadensisk drogsmugglares långa fängelsestraff till en dödsdom. Premiärminister Justin Trudeau kritiserar domen, varnar sina medborgare för risken för fler godtyckliga tillämpningar av lagen i Kina och vädjar för mannens liv.
Regimen i Peking använder sannolikt domen för att sätta press på Kanada för att få Huaweis finanschef Sabrina Meng Wanzhou släppt, inte utlämnad till USA, misstänkt för brott mot Iransanktionerna.
Huawei ses med misstänksamhet i väst. USA och Australien har portat bolaget från att bygga 5G-nät, Tyskland överväger detta och farhågorna för spionage luftas också i Norge och Storbritannien. Man litar inte på produkterna. Eller regimen.
Och Sverige? Det finns skäl att inte göra affärer innan säkerheten går att garantera. För den nya tekniken ger chans till en bakdörr in i G5-nätet – och genom den får den kinesiska staten tillgång till all trafik. En mardröm.
Men en dödsdom som diplomatisk påtryckning?
Bara en påminnelse om hur en diktatur tillämpar lagar och om att Kina bryr sig allt mindre om vad omvärlden tycker. Precis som andra nationalistmakter – Donald Trumps USA, Vladimir Putins Ryssland, Jair Bolsonaros Brasilien, Recep Tayyip Erdogans Turkiet – tar sig Xi Jinpings Kina rätten att strunta i andra.
Bara ytterligare en påminnelse om att den liberala demokratiska världsordningen raskt raseras. Nu införs den starkares rätt. Äta eller ätas.
Kina trampar på mänskliga rättigheter och diskriminerar minoriteter inom sina egna gränser; omskolningsläger för uigurer är bara det senaste i raden av otäcka avslöjanden. Med Xi har också maktdelning, kollektivt ledarskap och tidsbegränsade maktuppdrag stoppats. Han är den som bestämmer, på livstid. Och han tänker inte vika ner sig, även om tillväxten avtar i takt med att partiet nu tar större kontroll över ekonomin.
”Det är endast genom att upprätthålla partiets centraliserade och enande ledarskap som vi har lyckats åstadkomma denna historiska förvandling”, sade han kort före jul i ett tal som många hoppades skulle vara försonligt i tonen, för att undvika ett handelskrig med USA. Men nej.
Partiet är allsmäktigt och siktet inställt på ”den nationella återfödelsen” 2049, hundra år efter folkrepublikens födelse. Då ska Mittens rike vara en global ledare militärt, ekonomiskt, vetenskapligt. Sig själv nog.
På Folk och försvars rikskonferens i Sälen i veckan diskuterades hot mot fred och säkerhet. Kina fanns självklart med på den dagordningen. Landet rustar upp militären som inte bara ska försvara territoriet, utan även skydda kinesiska intressen utomlands och säkra handelsvägarna.
Journalisten Ola Wong varnade för aningslöshet: Kina har inlett året med att beordra armén att förbereda sig för krig, ifall kärnintressena hotas. Vilka är de?
Sedan länge Taiwan, nu också Tibet och Xinjiang. Men det handlar inte bara om territorium, kärnintressen är också den ekonomiska utvecklingen och det politiska systemet. Allt som syftar till att upprätthålla kommunistpartiets makt. På kinesisk mark, i cyberrymden, på havsbottnen, i polartrakterna. Försvaret är viktigt och flottan prioriteras, målet är att bli en marin världsmakt, menar Wong.
Det som nyss kallades neokolonialism är nu landets egen politik.
Tydligast är militariseringen i Sydkinesiska havet, där Kina agerar expansivt. De mer pessimistiska utesluter inte krig här inom överskådlig tid, sedan Kina flyttat fram sina positioner för att komma över naturresurser, militariserat området för att skydda sina positioner och börjat hota navigationsfriheten.
Ett fattigt land med svår svält har under en mansålder blivit en ekonomisk stormakt. Men till vilket pris? Göran Persson hade förstås rätt i sak i det famösa påståendet där han kopplade politisk stabilitet till ekonomisk framgång, felet var att inte nämna alla människor som kommer i kläm på vägen.
Kina kallar sig av naturen fredligt, men blir draken provocerad visar den sig hämndlysten. Som när den norska Nobelkommittén gav fredspriset till Liu Xiaobo 2010 och Kina bröt sina diplomatiska band till Norge i protest. Som när SVT skojade om kinesiska turister och Kina krävde en ursäkt och vidtog åtgärder. Som i Kanada nu.
Den stora frågan är ändå den nya Sidenvägen – ett bälte, en väg och århundradets projekt, enligt Xi. 10 000 miljarder kronor har avsatts till infrastrukturprojekt i länder längs med rutterna, till vital infrastruktur och industri. Kinesiska bolag drar in med jätteprojekt, finansieringen fixad. När det är dags för återbetalning riskerar mottagarna att fastna i skuldfällan och kineserna tar över ägandet.
Lägg till den strategiska risken med att kinesiska bolag känner central infrastruktur, in i minsta detalj.
I Lysekil skulle Kina bygga Europas modernaste djuphavshamn. Lyckligtvis stoppades projektet. Men risken för felsteg är stor när enskilda kommuner av ren aningslöshet kan skapa kinesiska enklaver på svenskt territorium. I ett förändrat säkerhetsläge kan de projekten visa sig ödesdigra.
Ödesdigert kan det också bli för att privata kinesiska bolag åläggs att dela med sig av sin teknologi till försvarsmakten, att gränserna mellan civilt och militärt suddas ut.
Ingen vet vad Kina vill om tio år och vad det betyder för Sverige. Men den riktning partiet har idag är oroande. Handel brukar leda rätt. Mot relationer, öppningar, välstånd. Men den som vill möta draken måste veta hur. Eller räkna med att bli drakfrukost.
Gå till toppen