Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Christine Antaya: Gränsen är blott ett streck i sanden

Christine Antaya ser Marie Anderssons bilder och funderar över var gränsen går.

Marie Andersson, "Begynnande gräns".
Min amerikanska väninna hälsade på i Malmö över julen, för sina sista semesterdagar. I mellandagarna gick vi en promenad, jag pekade ut inspelningsplatser från "Bron", sedan reste hon hem. Hon hade dock inte behövt ha så bråttom tillbaks till sitt statliga jobb, som i skrivande stund fortfarande håller stängt i väntan på uppgörelsen om presidentens Mexikomur.
Gränsen gör sig ständigt påmind. Från Öresundsbron till Trump.
Två veckor senare ställer en av Sveriges främsta fotografer ut på Krognoshuset i Lund. I somras reste Marie Andersson till Tyskland med en idé om att göra något om gränser som delade Europa på 1900-talet. I den lilla kuststaden Ahrenshoop råkade hon på gamla markeringar från en annan gräns, den som gick mellan Mecklenburg och Svenska Pommern, i svensk ägo fram till 1815. Projektet tog en annan vändning.
Gränsen, detta godtyckliga och ofta osynliga, är ett idealt motiv för Andersson, som sällan fotograferar vare sig direkta händelser eller objekt. Polaroidbilderna från strandmiljöerna vid Östersjön har förstorats upp och visas tillsammans med färgstudier i akvarell. Att hennes arbeten är mer konceptuella betyder inte att de endast kan tilltala den fototeoretiskt intresserade. Andersson är en lysande fotograf. I bilderna på fuktig sand som faller sönder tycks gråskalorna som sprungna ur ett eget register, helt fristående från färgväldet.
Fotografen har även återvänt till sitt arkiv och satt samman bilder från tidigare resor till gränsområden som inte visats i något annat sammanhang. En av dem gick till Karelen, en av de nationsgränser i världen som utgör skarpast socioekonomisk skiljelinje. Medellivslängden för män på den ryska sidan är 54 år, på den finska sidan är den 74. Hur fotograferar man det? Bilderna därifrån visar ensliga stadsilhuetter, den gråa kylan hängande i luften.
Det spöklika sökandet efter spår är naturligtvis en viktig del av fotografins själva natur. Kort efter att Roland Barthes berömda fotoessä ”Det ljusa rummet” publicerades 1980 skrev den franske fotografen och författaren Hervé Guibert ”L’image fantôme” (”Ghost image” i engelsk översättning). Guiberts bok är mer vardaglig och berättande än Barthes, men minst lika intelligent och det är märkligt att den inte är mer uppmärksammad.
Likt Andersson är Guibert intresserad av det obeständiga: i minnet, fotografiet och landskapet. I titelkapitlet fotograferar han som 18-åring sin mamma i lägenheten i La Rochelle. Han kammar ut hennes hår och väljer en klänning. Hennes ansikte blir slätt och avslappnat inför kameran. Sedan kommer fadern hem, han gillar inte att frun fotograferas. Medan hon snabbt återställer sitt yttre, går sonen in i mörkrummet. Han inser att luckan inte varit ordentligt stängd, hela filmrullen är förstörd.
Både hos Guibert och Andersson framstår med särskild tydlighet det som konstnärer vet – och som vi andra borde tänka mer på: att allting inte måste ge ett omedelbart värde eller resultat. Det perfekta fotot kan vara det som aldrig togs, resan är inte bortkastad om det inte blev exakt som man tänkt sig.
Ett av Anderssons fotografier visar bara ett streck draget i sanden: gränsen. Jag läser att Trumps mur skulle vara förödande för nära hundra utrotningshotade arter som lever i området. I naturen, liksom konsten, framträder gränser som de godtyckliga, provisoriska linjer de är.
Ur Marie Andersson, ”Landskap mellan M och P – metaforiska och försvunna gränser”.
Fakta

Helgtips:

1. Marie Andersson ”Landskap mellan M och P – metaforiska och försvunna gränser” pågår t o m 10/2 på Krognoshuset, Lund.

2. Lunds konsthall är stängd för omhängning, men efter att du besökt Krognoshuset kan du se Molly Haslunds nya offentliga verk utanför konsthallsentrén. Uppdraget var att göra något lekfullt och resultatet är inget revolutionerande, men betydligt mer lyckat, och kopplat till platsen, än Tony Craggs malplacerade skulptur utanför Malmö konsthall.

3. Om du saknade människor i Marie Anderssons verk kan du bege dig till Malmö. Börja fotorundan på Rostrum med János Vetős blanka svärta i i vykortformat. Sedan fotogalleriet Format på Möllan som visar Santiago Mustyn, en av curatorerna för Modernautställningen som nyss stängde i Stockholm, i en utställning om kroppar som accepteras eller avvisas.

Gå till toppen