Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Sökande efter människolivets innersta kärna

Charlotte Qvandts romandebut har språklig lyster men Ann Lingebrandt saknar den humor som förekommer i författarens poesi.

Charlotte Qvandt som tidigare skrivit poesi romandebuterar med "Strålgångar".Bild: Wahab Akman

Charlotte Qvandt

BOKEN. Strålgångar. Lil’Lit förlag.

Charlotte Qvandts senaste diktsamling ”Epikris” var en underfundigt absurdistisk skildring av en obduktion utförd på en ännu levande människa. I korta prosalyriska stycken snittades kroppen upp och vävnader och muskelväggar blottlades i ett försök att få fatt i själen.
När Qvandt nu romandebuterar med ”Strålgångar”, som också är den första boken på det nystartade Lil’Lit förlag, är det åldrandet som dissekeras. Även denna berättelse kan sägas vara ett sökande efter människolivets innersta kärna. Karin, sedan många år tillbaka änka, bor ensam i en mindre stad bland gamla brev, foton och minnen. Det förflutna har på sätt och vis blivit verkligare än nuet. När läkaren förklarar att hon snart kommer att förlora synen fäller hon ner hattens svarta flor och avskärmar sig allt mer från världen.
Det är en mollstämd roman berättad med poetiska grepp: de korta styckena har inte sällan diktens förtätning och lyriska rader är insprängda mellan kapitlen. Qvandt har känsla för de konkreta tingen och fångar föremål och miljöer med klara, känslomässigt laddade iakttagelser.
Men det är ingen lätt sak att gestalta såväl åldrandets fysiska och existentiella utsatthet som ett sönderfallande psyke. Den sparsmakat koncentrerade formen kräver höggradig precision och är inte särskilt förlåtande. Det kan räcka med ett klichéartat ”Tänka sig” för att platta ut gestaltningen.
Det är inte bara mörkret som sluter sig kring huvudpersonen som gör att mycket i berättelsen känns dunkelt. Jag får till exempel en väldigt vag uppfattning om vilken tid vi befinner oss i. Här används datorer, men samtidigt tilltalar en läkare sin patient med ett ålderdomligt ”Kära fru Fanning”. Ska det tolkas som att Karin mentalt befinner sig i det förgångna och inte uppfattar hur världen omkring henne förändrats?
I ”Strålgångar” saknar jag den torra humorn som fanns i Qvandts tidigare verk. Det monotona melankoliska tonläget i kombination med det diffusa händelseförloppet gör att jag inte riktigt förmår engagera mig, trots att ”Strålgångar” på många sätt är fint berättad och har en språklig lyster. Karins själ får jag aldrig riktigt fatt i.
Gå till toppen