Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Tobias Lund: Utan Malmö Chamber Music tappar musiklivet hettan

Med en lite mindre men lika vass festival hade Malmö Chamber Music kunnat leva kvar, utan att regionen utanför storstäderna utarmades, menar Tobias Lund.

Colin Currie och Håkan Hardenberger på Palladiums scen 2017.Bild: Patrick Persson
Efter tre år läggs kammarmusikfestivalen Malmö Chamber Music ner. Nyheten kom i fredags. Susanne Rydén, vd för arrangerande Musik i Syd, beklagar beslutet och förklarar att pengarna tryter. Region Skånes nya strama kulturbudget har fått effekt.
Det är både förståeligt och trist att man väljer att lägga ned festivalen. Förståeligt därför att Musik i Syd har i uppdrag att göra högkvalitativ musik tillgänglig även utanför de större städerna. Att fortsätta driva Malmö Chamber Music och i stället dra in stödet till exempelvis Båstad kammarmusikfestival vore ett hån mot landsorten. Malmö har ju ändå ett rikt musikliv på platser som Malmö Live, Palladium och Klubb Krinolin.
Malmö Chamber Music har helt säkert varit en stor pengaslukare. Men nog borde den kunna leva kvar i något mindre men lika vass form.
Men nedläggningen innebär inte bara att det blir något färre kammarkonserter i Malmö varje år, utan också att den konstnärliga temperaturökning som festivalen har inneburit går om intet. Själv känner jag ännu hettan i skinnet när jag tänker på en festivalkväll som började på Palladium, där Hagen Quartet spelade stråkkvartetter på det mest fulländade vis, och fortsatte på ett överfullt Grand öl & mat, där Håkan Hardenberger inledde med ett improviserat brandtal om vad som måste till för att Malmö ska få ett riktigt bra musikliv. ”Musiker måste börja gå på varandras konserter!” var ett av budskapen. Sedan tog han upp dirigentpinnen och ledde en grupp blekblåsstudenter från Musikhögskolan i Mauricio Kagels grällt satiriska ”10 marscher för att undvika segern”. Detta som preludium till kvällens sångstund, när festivaltonsättaren HK Gruber growlade visor av Kurt Weill och Hanns Eisler till Francisca Skooghs intensiva ackompanjemang på piano.
Den kvällen fick jag känslan av att det är nu det händer! Saker rörde på sig.
Malmö Chamber Music har helt säkert varit en stor pengaslukare. Men nog borde den kunna leva kvar i något mindre men lika vass form. Håkan Hardenberger måste stanna, för utan hans idéer och kontaktnät går det knappast. Men man behöver ju till exempel inte flyga in hela Academy of St Martin in the Fields från London – i klimatkrisens 2019 skulle det också kännas som bara så 2017. Bättre då att satsa på det som hittills har gett bäst konstnärligt resultat: att bjuda in några av världens mest inspirerande musiker och låta dem spela med de bästa som finns här hos oss. I ett av många sådana möten rök den skotske slagverkaren Colin Currie och S:t Petri kyrkas orgelvirtuos Carl Adam Landström samman i ett rungande stycke av Sofija Gubajdulina. Också den kvällen hettar ännu i skinnet.
Ja, många av de tre festivalernas konserter har präglats av exceptionell vakenhet. Den vakenheten måste vi medborgare i Region Skåne ta vara på. Det är dags inte bara för Musik i Syd utan också för oss konsertbesökare och skattebetalare att ryta med i ”Borgerlig välgörenhet” av Kurt Tucholsky och Hanns Eisler: ”Gut. Das ist der Pfennig. Aber wo ist die Mark?” Gott. Det är ören. Men var är kronorna?
Gå till toppen