Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

David Zimmerman: Poesin riskerar att bli en hobby för medelklassen

Flera kritiker anklagar samtidspoesin för att vara feg och lismande. Men problemet är inte poeterna – utan bristen på resurser, skriver David Zimmerman.

David Zimmerman, född 1993, ger ut lyriksamlingen "Ljus och strålning" på Albert Bonniers förlag i vår. Han är med och driver scenen Malmötxt.Bild: Emil Malmborg
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
För något år sedan dök en annons upp på arbetsförmedlingen Kultur Media där en tjänst som poet utlystes för ett projekt. Jag – som ville bli poet – sökte och fick tjänsten. När det framkom att jobbet var oavlönat medan jag själv förutsattes betala för utgifter jag inte hade råd med fick jag avböja. Inte hela världen. Men en typisk bild av poeters arbetsvillkor, motsatt de inkomstlistor som Expressen nyligen publicerat. Artikeln (14/1) slår fast att de flesta poeter de talar med är medelinkomsttagare, många tjänar rätt bra. Till och med miljoner! Men i motsats till vad inramningen antyder, förstår man i det finstilta att listan inte speglar vad de flesta faktiskt tjänar på sin poesi, utan genom andra anställningar.
Intressant är hur denna framställning av poeter som bortskämda kommer samtidigt som deras duglighet ifrågasätts.
Victor Malm skriver i Expressen (14/1) att poeterna är fegt bekväma i sin marginalisering, Rebecka Kärde (DN 18/1) att de beter sig som ”lismande underhuggare på jakt efter finlitterär bekräftelse”. Jag kan dela oron för att svensk poesi ska bli en dammig anomali i sällsynta bokhandlars bortersta hörn. Men är det för tråkiga poeter som är hotet? Enklare vore att se hur konstnärlig frihet kvävs när det krävs enorma ekonomiska risktaganden för att skriva över huvud taget.
Det finns korn av sanning i Expressens artikel: många poeter är medelklass. Kanske förklarar det hur vissa kan satsa på ett yrke där man ofta arbetar oavlönat. Frivilligt lägga år av osäkerhet på att skriva i fåfängt hopp om att det ska generera en bok och lite pengar. Själv slapp jag igenom ett nålsöga och hamnade på ett stort förlag, förskottet är 15 000 kr före skatt. Jag är glad för pengarna, men för tre års arbete – det är liksom inga miljoner. Utan en föräldraköpt lägenhet i Malmö, med låga kostnader och friheter andra inte har, hade det varit svårare.
Om denna osäkerhet får poeter och förlag att söka sig till det beprövade är det en fara. Men visar inte trycket kring scener som Ortens bästa poet eller det stora antalet poesidebutanter mot en annan riktning?
Poeterna borde ”utnyttja periferin till att driva tanken och språket framåt” skriver Rebecka Kärde. Grejen är att ”periferin” behöver trycka sina tidskrifter och hyra sina lokaler. Tanken och språket kräver att ekologin av förlag, tidskrifter och scener lever på mer än existensminimum och kan ta risker. När Region Skåne nu stramar åt sitt kulturstöd rasar kulturplattformars möjligheter att hyra lokaler där samtal och framåtrörelse sker. Malmötxt, en plattform jag själv är med och driver, förlorar en majoritet av sin budget. Plötsligt står alternativen mellan att ta inträden, sänka arvoden, använda privata lokaler, ja, strypa tillflödet av tanke och språk. Ortens bästa poet läggs ned på grund av underfinansiering.
Jag känner inte igen mig i att poesin skulle vara bortskämd och feg. Är det inte snarare ett under att Sverige har den varierade flora av poesi vi har? Jag säger inte att man av solidariska skäl inte får klaga på poesi. Men om nedskärningar av kulturen (påjagade av kulturföraktet som vädrats efter Katarina Frostensons avgångskrav) nu driver poesin mot att bli de bemedlades sidohobby kommer dess angelägenhet och livskraft ta skada. Detta medan mindre bemedlade kulturarbetare kommer fortsätta bränna ut sig i den romantiska ”periferin”, envetet skicka ansökningar, artiklar, manus förgäves. För att de, trots allt, vägrar att underkasta sin mänskliga potential det allsmäktiga nyliberala nyttoimperativet. Generaliseringar om poeternas tillgångar och inställsamhet är mot denna bakgrund förminskande och ignoranta inför kulturens nuvarande kamp för överlevnad.
Gå till toppen