Vaniljsvärm, whippoccino, terrablizza. När Kate Bush låter associationerna virvla i sången "50 words for snow" är det inte samernas hundratals ord för muohta, snö, som räknas upp. Istället för att beskriva nyfallet puder och isig skare får hon språket att yra, smälta och krasa i allt mer absurda vändningar. Det sägs att hon fortfarande putsade på formuleringarna när skådespelaren Stephen Fry anlände till studion för att läsa in dem till den drömskt pulserande musiken.

Så tycks snön ha en förmåga att rucka på det mesta när den faller över stad och land, och suddar ut alla skarpa konturer. Den kan göra det osynliga synligt, som spår av människa och djur över asfalt och äng. Men den kan också dölja och begrava. Från gnistrande idyll till bitter kyla har konstnärer pulsat genom dess drivor under historien.

Det snöar alltid i vinterdrömmarnas land. Oavsett om vi slår följe med en försupen kvinnokarl till präst i Gösta Berlings saga eller lapar i oss julmusik hörs bjällerklang medan flingorna singlar. Nationalromantikens målare visste exakt hur det såg ut. Deras vyer är sinnebilden av den fjällhöga nord som fornforskaren Richard Dybeck diktade om år 1844, efter ett särskilt inspirerande besök vid Idre i Dalarna. "Rimfrostens mästare", Gustaf Fjæstad, höll däremot till vid sjön Racken i Värmland där han tillsammans med sin hustru, textilkonstnären Maja Fjæstad grundade Rackstadgruppen vid sekelskiftet 1900. I hans vidsträckta vinterlandskap glimmar skog och fjäll med ljuvt blå, rosa och violetta skuggor.

Vid samma tid drog Anna Boberg på sig sälskinnsrocken och gav sig ut för att måla vid norska Lofoten. Hennes scener över fjord och berg är studier i smältande skönhet, där snön färgas i malva, turkos och aprikos av aftonsolens strålar. Andra gånger flammar hennes himlar och hav av polarnattens norrsken.

Då hade landskapet norr om polcirkeln fascinerat konstnärer länge. En av den tyska romantikens mest kända verk är Caspar David Friedrichs "Das Eismeer" (Ishavet) som också har kallats "Hoppets vrak", från 1823-24. I målningen syns knappt det fastfrusna fartyget längre, där det hålls i ett skruvstäd av isblock som huggna ur sten. Arktis, med dess väldiga glaciärer och stränga kyla lämpade sig väl för romantikens vurmande för det sublima. Vad kunde bättre än dessa outforskade vidder förmedla känslan av människans litenhet inför naturens krafter? Men om viljan var att inge vördnad, bidrog kanske denna romantiska föreställning i långa loppet till motsatt effekt. Tanken att den mäktiga skapelsen kunde vara sårbar för människans handlingar föreföll så osannolik, att det tvåhundra år senare fortfarande tycks möjligt att förneka faktum. Istället följer vissa av världens ledare blint de tidiga polarfararnas kurs när de fortsätter kolonialisera och exploatera.

I arbetet att kartlägga Arktis geografi och geologi spelade konsten en roll från start. Medan Friedrich nöjde sig med att på hemmaplan studera hur floden Elbe frös till is, finns det gott om konstnärer som under seklerna rest norrut. Från de tidiga svenska expeditionerna till Spetsbergen under 1860-talet publicerades exempelvis en serie vackra litografiska tryck. Fotografin var ännu inte tillgänglig och hur skulle viktiga upptäckter dokumenteras om inte genom skickliga tecknare?

En av de första som fångade en dyrköpt arktisk erfarenhet med kameran var den unge lovande Nils Strindberg, amanuens på Tekniska Högskolan i Stockholm. Trettiotre år efter att ingenjör Andrées luftballongfärd över Nordpolen år 1897 slutat i den dödliga vandringen mot Vitön hittades Strindbergs negativ nedfrysta i polarisen.

Det är dessa negativ, anfrätta av tid och kyla, som den danske konstnären Joachim Koester använder i sitt verk "Messages from Andrée". Prickade av svärta skriver de in ett budskap om övermod, desperation och död i denna topografi av is som så länge var en vit fläck på kartan. Senare reser Koester själv i geologen, mineralogen och upptäcktsresande Adolf Erik Nordenskiölds spår i dennes jakt på ett terra incognita, det hägrande okända territorium av det grönländska inlandet som också hans expedition skulle misslyckas med att finna.

Jag undrar om dessa påpälsade äventyrare, med sina slädar, konservburkar och drömmar, upplevde samma tilltagande känsla av overklighet som Koesters installation framkallar? (visas på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn, t o m 3/2) I den färd som Koester iscensätter, där hans egna fotografier överlagras av anteckningar ur Nordenskiölds opublicerade dagbok, sätts tid och rum ur spel av landskapets upplösta vithet.

Det är denna vita färg som kan "bestämmas som symbolen för en värld där alla materiella egenskaper och substanser försvunnit – och med dem även färgerna" skrev den ryske konstnären Vasilij Kandinskij. I boken "Om det andliga i konsten" år 1911 gav han varje färg en högre mening, och laddade den abstrakta konst som han banade väg för med andlig symbolik. Vitheten blir för honom motsatsen till allt jordiskt och handfast. Möjligen var det därför som han själv valde regnbågens alla kulörer men inget vitt, när han två åt tidigare komponerade ett vinterlandskap i en av sina sena figurativa bilder. Det är inte det andligt vita utan den faktiska snön som han fångar i lysande rosa, brandgult och limegrönt.

Åtta år senare målar hans landsman Kazimir Malevitj, grundare av konstriktningen suprematismen, sin "Vit kvadrat på vit botten", tänkt att leda betraktarens tankar mot oändligheten. Och är det inte just det på en gång sköna och skrämmande hos det oändliga som triggar såväl 1800-talets romantiker som polarfarare när de dras till det vidsträckt vita? Med skillnaden att medan de första bejakar förnimmelsen, vill de senare bemästra den genom noggranna analyser, mätningar och kartor. Så har vetenskapen alltid drivits av viljan att förklara världen. Redan en matematiker och astronom som Johannes Kepler försökte i en essä 1611 förstå skälet till snöflingans sexkantiga form, vars geometriskt sköna precision uppträder i oräkneliga variationer.

Samtidigt var dessa män i kolonialismens anda oförmögna att lyssna på dem som sedan urminnes tider besatt störst kunskap om polartrakterna liksom snöns egenskaper och former. Medan inuiter och samer kunde anlitas som vägvisare i vildmarken skulle det dröja ända in i vår tid innan deras egna skildringar av sitt land lyftes fram i ljuset. Så broderar konstnären Britta Marakatt-Labba (visas på Lunds konsthall t o m 13/1) in det samiska folkets dåtid och nutid, dess vardag, kultur och myter i den vita väv som får symbolisera både snöns och den oskrivna historiens landskap.

Den samiska erfarenheten står här i skarp motsats till såväl (national)romantikens som spiritualismens visioner om det vita. Talande nog är det i den så kallade Vitboken som svenska kyrkans tidigare förtryck av det samiska folket har dokumenterats. Mot drömmar om det överjordiskt sköna, står en tung och blodig verklighet av tuktade kroppar, traditioner och språk, som förföljts långt in i snötäckta kåtor.

Fortfarande äntrar konstnärer forskningsexpeditioner på väg mot kylslagna destinationer. Sedan år 2001 seglar skutan Cape Farewell under klimatkonstens flagg, och sammanför i besättningen musiker, författare och dansare med oceanologer och biologer. Men Arktis utgör inte längre en bländvit utopi, utan slaskande dystopi. Medan forskarna ombord mäter stigande havsnivåer skapar konstnärerna rituella performance och monument i snön som för att besvärja utvecklingen. Det är den globala uppvärmningens följder som initiativtagaren David Buckland bokstavligen riktar strålkastarna mot när han med ljus projicerar orden "Burning ice" på krympande isberg.

Mer handgriplig är danskisländske Olafur Eliasson när han i samarbete med geologen Minik Rosing i december 2018 installerar ett stycke grönländsk glaciär framför Tate Modern i London, att likt ett ödesmättat performanceverk smälta under klimatmötet i Katowice. Frågan är om budskapet får bättre effekt än sist, då han på Place du Panthéon i Paris lät en liknande urtavla av is symboliskt tina i takt med att tiden rann ut för 2015 års upplaga av FN:s klimatmöte.

Om Eliasson pekar med hela handen, är finska Susanna Majuri mångtydig när hon förnyar landskapsfotografiet mot en klangbotten av nordisk natur och vemod. Hennes "Polarbear" utgör en ren fotografisk njutning. I det glasklara undervattenslandskapet ses en kvinna möta en snövit isbjörn, oemotståndligt len som hämtad ur en saga. Likt en mytisk urscen tycks verket skildra ett idealtillstånd av människa och natur i samklang. Det är ingen slump att hon valt just en isbjörn, detta vackra men farliga rovdjur. Under 1900-talets lopp har synen på polarnallen förändrats, från vildsint best till hjärtskärande symbol för klimatförändringarnas konsekvenser. Få bilder väcker sådana globala känslostormar som fotografier och videoklipp av svältande isbjörnar och deras ungar.

Även superduon Bigert & Bergström har använt isbjörnen – i deras version ett sorgligt luggslitet exemplar från en museal skräpkammare - som påminnelse om världens oroande tillstånd. Med projekt som "The weather war" och "The climate fix" har de sedan 1980-talet tagit sig an klimatets ödesfrågor. Bland deras mest uppseendeväckande verk finns "Rescue blanket for Kebnekaise", ett exempel på den geo-ingenjörskonst som med innovationer och teknologi vill bromsa växthuseffekten. I den minutiöst planerade aktionen bredde de en gigantisk räddningsfilt över bergets södra glaciärtopp i ett försök att hindra den från att smälta. Märk väl, till skillnad från romantikens landskap är det här snarare genom sin frånvaro eller brist som isen och snön laddas med mening.

Ändå vägrar vi inse betydelsen av att snön faller allt senare, i allt mindre utsträckning och på allt färre platser. Förra vintern var första gången som plusgrader uppmättes i Arktis när minusgrader rådde i Europa.

Likväl fortsätter vi att likt strutsar gömma huvudet under ett imaginärt snötäcke, som om det kunde skydda oss från våra egna handlingars konsekvenser. Oskulden från det förflutnas arktiska drömmar må ha gått förlorad, men årets första snö behåller envist skimret av något ursprungligt och oförstört. Den tjuvasjiske poeten Gennadij Ajgi sätter i tolkning av Hans Björkegren ord på känslan i dikten Snö:

I backspegeln tycks överhuvudtaget pjäxorna alltid dras på, och snöbollar vina genom luften. Där löper haren i vinterskrud över Bruno Liljefors dukar, medan Elsa Beskow i älskade akvareller tecknar Olles skidfärd till Kung Vinters sal. I en nutida version på temat störtar skidåkerskan i Sofie Arfwidson von Rööks målning "Slalom" muntert ner för backarna. Oförskräckt som alltid struntar Arfwidson von Röök i att uppsluppna monumentalbilder av vintersport knappast står högt på samtidskonstens agenda. Råder det barmark i pisterna? Inga problem, det går enkelt att fixa med snökanoner på högvarv. Att de två senaste vinter-OS, i ryska Sotji och koreanska Pyeongchang, huvudsakligen utspelades på konstgjord snö säger något om de artificiella vinterparadis som numera är möjliga att åstadkomma.

Genom sekler har konstnärer använt snön som en blank duk att fylla med observationer, teorier, kritik och drömmar. Men medan historiens vinterlandskap tjusar med glittrande rimfrost, fläckas och töar 2000-talets snökonst av klimatångest. I en lågmäld serie bilder från 2004 tar konstnären Matteo Rosa in snö från stadens gator och låter den smälta på papper. Motivet utgörs av skiten som återstår, gatans och luftens föroreningar utkristalliserade i mjukt böljande former. Och ändå, även i denna bittra bottensats finns inslag av tröst. Snöns vithet reduceras till svärta och smuts blir till skönhet. Vad kan vi lära av detta? Möjligen att oavsett om konsten förtrollar eller oroar, dokumenterar eller agiterar, har den något väsentligt att säga.

Utanför fönstret hejdar sig några korn tvekande i luften. Nog är det märkligt att dessa kristaller av frusen fukt trots allt kan bära så mycket hopp. Snart ska de sluta falla, och det är upp till oss att det inte blir för evigt. Det sista jag hör innan snön mjukt dämpar alla ljud är Kate Bushs besvärjande ord: shimmerglisten, psychohail, whiteout.