Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Den ödmjuka: En mardrömsresa in i Putins Ryssland

Filmen är inspirerad av en novell av Dostojevskij och innehåller också åtskilliga blinkningar både till Gogols skildring av uppslukande byråkrati och till Kafkas absurda universum. Slutligen landar det i Putins på ytan soliga men samtidigt repressiva samhälle. Annika Gustafsson ser Sergei Losnitzas film.

Vasilina Makovtseva i "Den ödmjuka".Bild: Folkets Bio

Den ödmjuka

BIO. DRAMA. Ukraina (Krotkaya), 2017. Regi: Sergei Loznitsa. Med: Vasilina Makovtsev, Marina Kleshcheva, Vadim Dubosky. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.23.

Att se ”Den ödmjuka” är lite av ett kraftprov. Den allegoriska berättelsen om en namnlös kvinna (Vasilina Makovtsev) som reser långt från sin by på landet till en stad, dominerad av ett stort fängelse, för att försöka lämna till sin man ett returnerat paket med förnödenheter kräver publikens koncentrerade uppmärksamhet under de två timmarna och tjugo minuterna. Åtminstone för den som till fullo vill förstå Sergei Loznitsas ambitiösa och genomarbetade verk. Det är inspirerat av en novell av Dostojevskij och innehåller också åtskilliga blinkningar både till Gogols skildring av uppslukande byråkrati och till Kafkas absurda universum. Slutligen landar det i Putins på ytan soliga men samtidigt repressiva samhälle.
Kvinnan åker med sitt stora paket på en buss där anonyma röster skildrar olika hemskheter, till exempel gravar som har grävts upp med oidentifierade lik. Under en tågresa hör hon andra berättelser ur den ryska krigshistorien allt medan männen delar vodka och saltgurka. När hon avvisats från fängelset utan nyheter om sin make möter kvinnan groteskt festande gestalter lika väl som korrumpta traffickingagenter och en människorättskämpe som öppet bekräftar inflytande från den stat hon bekämpar.
Allt det här gestaltar Loznitsa i tablålika avsnitt men vilka ändå hänger ihop och ibland speglas mot varandra, då samma skådespelare återkommer i likartade roller. Utan den rumänske fotografen Oleg Mutus (”4 månader, 3 veckor och 2 dagar", ”Herr Lazarescus död”) makalöst flytande kameraarbete tror jag knappast att ukrainaren hade nått det imponerande resultatet.
Här finns ett ständigt försvar av den enskilda individens berättigade önskan att få gå sin egen väg utan att vara inlemmad i ett kollektiv, styrt av staten. Tydligast blir det i en av filmens elegantaste och samtidigt obehagligaste scener med figurer från de tidigare historierna kring ett på ryskt vis dukat hedersbord med samtliga gäster i vackert rödvita dräkter, men där helvetet senare väntar kvinnan i en skåpbil utanför.
Flera gånger apostroferar Sergei Loznitsa sin år 2018 bortgångna ukrainska kollega, den stilbildande Kira Muratova. I ”Den ödmjuka” finns sovande människor som påminner om alla sömndrabbade individer i Muratovas samhällskritiska mästerverk ”Det asteniska syndromet” från 1990. Metaforen är minst lika stark i dag som då.
Gå till toppen