Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Metal? Eller inte? Bring Me The Horizon kunde inte bry sig mindre

Jonn Palmér Jeppsson ser bandet gå deathcore-gropen mot mittfåran.

Bild: Chuff Media

Bring Me The Horizon

POPMETAL. Amo.

Många metalband gör anspråk på att vara som det brittiska frukostpålägget Marmite. Det vill säga något som folk antingen älskar eller hatar. Det är en bra attityd att sälja in musiken med; metal ska inte vara något för alla.
Dessvärre är de flesta metalband inte i närheten av att vara lika polariserande som jästextrakt på rostat bröd. Förmodligen för att genren är mycket mer traditionsbunden än de flesta vill erkänna. Gärna en rebellisk image, men skräm inte publiken som köper tröjor och konsertbiljetter.
Om en hel musikvärld ligger öppen som ett ostron framför en, varför inte ta för sig?
Tur då att vi har Bring Me The Horizon, som varit 10-talets mest lyckade Marmiteband. Runt album nummer tre kom de på att de hade högre ambitioner än att vara en skaplig deathcoregrupp från Sheffield. Deras karriär kan delas upp i före och efter "Crucify me", en låt där de öppnade sitt sound på vid gavel och slängde in stråkar, drömska gitarrmelodier, hackig elektronik och kanadensiska popsångerskan Lights. En del fans tyckte inte det var metal att bete sig på det viset och slutade lyssna. Desto fler verkade hålla med Bring Me The Horizon om att bra musik är bra musik, oavsett genre.
På sjätte albumet "Amo" bryr sig britterna extremt lite om hur metal de är. Visst, det är ganska maffiga gitarrer i "Mantra" och "Wonderful life" (där även black metal-ikonen Dani Filth, definitivt en Marmitefigur, är med och väser i en vers). De sista sekunderna av "Heavy metal" låter också som en glimt av vad gruppen sysslade med för tio-tolv år sedan. Men om en hel musikvärld ligger öppen som ett ostron framför en, varför inte ta för sig?
Alltså testar kvintetten trancepop och låter Grimes gästsjunga i "Nihilist blues". De provar Burial-dubstep i "Fresh bruises", pseudobrasiliansk karnevalspop i "Mother tongue" och låter som någon sån där Tumblr-flippad musikgenre som slutar på -wave i "Ouch". Melankoliska "In the dark" ligger stämningsmässigt nära någon Justin Timberlake-ballad eller Lil Peeps megahit "Falling down". Splittrat? Nej, bara varierat. Soundet är både superkommersiellt och kompromisslöst, med en öppenhet som närmast påminner om Avicii. Fast Bring Me The Horizon är väldigt mycket bättre på att få sina livskriser att ge musiken ett känslomässigt djup.
Sångaren Oliver Sykes är sannerligen inget litterärt geni. Some people are a lot like clouds you know / 'Cause life is so much brighter when they go, rimmar han i "Medicine" och mycket mer omvälvande insikter än så bjuder inte "Amo" på. Men det spelar mindre roll. Övertygelsen i den raspiga rösten får åtminstone de mindre fåniga livs- och relationsbetraktelserna att kännas lika drabbande som en Lena Andersson-roman. Riktigt platt blir det bara i kärlekshyllningen "Mother tongue", där det inte finns ett uns av svärta i vare sig text eller musik.
Nej, den här skiten är inte heavy metal. Men det är helt okej.
Bäst blir det när Sykes parar ihop existentiell ångest med torr brittisk humor, en kvalitet som är allra tydligast i videon till "Wonderful life". Den tvetydiga låttexten om ett "underbart liv" illustreras av urtrista klipp från bandmedlemmarnas vardagsliv (samt Dani Filth när han handlar flingor i full krigsmundering) och effekten är lika underhållande som rörande. Bandet har aldrig presenterat sig på ett mer kärnfullt sätt.
En annan bra sammanfattning av Bring Me The Horizon ryms förstås också i låten "Heavy metal": I'm afraid you don't love me anymore / 'Cause some kid on the 'Gram / Said he used to be a fan / But this shit ain't heavy metal / That's all right.
Nej, den här skiten är inte heavy metal. Men det är helt okej. En inställning som, på sitt obrydda sätt, är väldigt metal. Eller Marmite, om man så vill.
Gå till toppen