Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Roy Jacobsen är Norges främsta nu levande författare

Tredje delen i Roy Jacobsens romanserie om Ingrid Marie Barrøy är en virtuos skildring av Norge strax efter kriget. Torbjörn Flygt läser en författare som på ett subtilt och oerhört fångande sätt förvandlar ett stycke historia till litteratur.

Roy Jacobsen är född 1954 i Oslo och debuterade 1982 efter att ha arbetat som bland annat snickare och valfångare.Bild: Agnete Brun

Roy Jacobsen

Fartygets ögon. Översättning Staffan Söderblom. Norstedts.

I ”Fartygets ögon” möter vi för tredje gången Ingrid Marie Barrøy. Första gången, i ”De osynliga”, var hon ett barn och Roy Jacobsen skildrade familjens liv på deras gudsförgätna ö, Barrøy, i Nordnorge, några år före första världskrigets utbrott.
Det var en roman utan egentlig dramaturgi, gick snarast att läsa som en praktika för fiskarbönder. Den levde på skärpan i detaljerna och Jacobsens lyhörda skildring av det dagliga arbetet och årstidernas växlingar – och blev en omåttlig framgång i Norge, liksom i Sverige, där den just nu läses som radioföljetong i P1.
I ”Vitt hav” var Ingrid tillbaka på Barrøy som vuxen. Världen var i krig. I november 1944 bombade brittiskt flyg av misstag det tyska fartyget M/S Rigel som transporterade krigsfångar, främst ryska, samt tyska desertörer och norska motståndsmän. Havet fylldes av döda och halvdöda kroppar. På Barrøy flöt en ung ryss iland, knappt i livet. Ingrid hittade honom där han gömt sig i ett uthus, tog hand om honom, blev förälskad. Vid krigets slut gav han sig av, kanske hemåt, kanske inte.
Nu är det sommaren efter kriget. Ingrid har fött ett barn, Kaja, och med henne i famnen ger hon sig av från ön för att leta reda på pappan, ryssen, Alexander. Han vars ögon dottern har ärvt.
Det blir en lång resa genom Norge, inte bara geografiskt.
Ingrid möter dem som träffat ryssen, de som hjälpt honom vidare, de som inte hjälpt honom. Med ränsel på ryggen och Kaja på bröstet färdas hon allt längre söderut, förstår allt mindre vad hon söker, vad hon tror sig kunna finna, ju närmare honom hon känner sig, desto längre bort tycks han vara.
Sanningen är fredens första offer, skriver Jacobsen klarsynt. Här konkretiseras det i att ingen vågar tala klarspråk, av ovilja eller rädsla, alla har något att dölja, det finns alltid ytterligare en historia, eller flera, under den Ingrid gräver fram. Många har anledning att gömma sig, att tala tyst om krigsåren, undvika att svara. Folk vill glömma. Gå vidare.
Hjältar och icke-hjältar, motståndsmän, medlöpare, kommunister, vanliga norrmän. Den som var pålitlig vän i går kan vara angivare i dag, och vice versa. Ingrid slutar fråga sig vad de har att berätta, för att i stället fråga sig vad de inte berättar.
Motståndsrörelsen stöddes under kriget av de allierade i väst. I Finnmarken fick de norska partisanerna däremot understöd av ryska NKVD. Flyktlinjer som hjälpte motståndsmän och ryssar över till Sverige skapades, men de infiltrerades av Rinnanligan, namngiven efter den norska Gestapoagenten Henry Rinnan. Det fanns också ryssar som slogs på den tyska sidan, så kallade Vlasov-soldater.
Ingen gick att lita på. Inte heller efter kriget.
I denna poetiska road movie till fots, från Barrøys öppna hav till inlandets skogar, ligger det norska landskapet igenkännligt. Medan det politiska, det historiska landskapet, är i rörelse. En ny världsordning råder, som har kluvit Europa så att sprickan når det fjärran fjordlandet.
Åren efter krigsslutet driver miljontals hemlösa omkring över kontinenten, soldater, civila. På flykt eller på väg hem, vad hem nu är för dem. Många hamnar i läger för displaced persons, ibland i åtskilliga år.
Det är kanske ännu ett utslag av historiens ironi att flera av dessa uppsamlingsläger i Norge var före detta koncentrationsläger, som styrts av SS och Organisation Todt, men där också norska soldater använts som vaktstyrkor. Ryska, polska, jugoslaviska krigsfångar hade fraktats till lägren för att som slavarbetare bygga Hitlers Atlantvall samt järnväg och annan infrastruktur åt ockupationsmakten.
Fångarna behandlades bestialiskt, de var där för att arbeta och dö.
Efter kriget finns hundra tusen ryssar i Norge. Åtskilliga skickas tillbaka, för så kallad repatriering. De som kommer till uppsamlingslägren utger sig ofta för att vara serber, polacker, vad som helst som räddar dem från att återvända till Ryssland, där de ses som statsfiender och hamnar i Gulag.
Jacobsen skriver fram den här biten av norsk efterkrigshistoria på sitt subtila och oerhört fångande vis. Lager på lager av lögner avtäcks utan att den egentliga sanningen någon gång framträder, om det ens finns en egentlig sanning. Det är ett spel värdigt en John Le Carré.
Lägg till Jacobsens virtuosa språk, han har en förmåga att beskriva landskap, manuellt arbete och känslor som få andra.
Hur ska ett land enas efter ett krig? Det är ofrånkomligt att också läsa ”Fartygets ögon” som en samtida skildring av vår tids konflikter, som drivit människor på flykt i länder ödelagda av krig.
Jag har länge hävdat att Roy Jacobsen är Norges främsta nu levande författare, och därmed också bättre än någon i Sverige, eftersom norrmännen ständigt ligger ett halvt steg före, och den här trilogin – som kanske inte stannar vid en trilogi – stärker enbart den uppfattningen.
Avslutningsvis är det också värt att nämna Stian Holes omslag, som på ett kongenialt vis fångar stämningen i de tre romanerna.
Gå till toppen