Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Alliansen, Albright och Oz.

Sociala medier skulle bli ett verktyg för demokratin. Men vart tog det sansade samtalet vägen? Toleransen för andras åsikter?

Amos Oz begravdes den 31 december.Bild: Ariel Schalit
Amoz Oz var självklar läsning när jag började året i Tel Aviv, kort efter att författaren hade lämnat staden och jordelivet för gott. Det visade sig att hans essäbok Kära fanatiker: tre tankar var aktuell på fler – och mer hemnära – vis. Den handlar om mer än det mångfasetterade Israel, den famnar vår tid och samhällsdebatt.
Jag påstår inte att alla missnöjda som engagerar sig i det offentliga samtalet är fanatiker. Låt det vara sagt först som sist – så slipper vi den twitterronden. Men i sättet hur samtal förs idag, särskilt på sociala medier, finns det drag att ge akt på.
Det är inte styrkan i din röst som gör dig till fanatiker, utan bristen på tolerans för andras åsikter, konstaterar Oz. Och citerar Churchill: Fanatikern är en människa som inte kan ändra åsikt och vägrar att byta ämne.
Sara Skyttedals (KD) kommentar då C och L kommit överens med S och MP om samarbetsavtalet blev historisk i samma stund den publicerades: ”Klåpare. Bedragare. Quislingar. Vi glömmer aldrig."
En välvillig läsning är att orden uttrycker den försmåddas frustration. Frågan som nu ältas är vem som bröt först – och mot vad.
Ulf Kristersson (M) hävdar att alliansen är död och att C och L sviker väljarna – och är lurade. Inte minst för att han själv känner sig lurad: under julhelgerna förhandlade C parallellt med M och S, men det fick Kristersson veta först när avtalet mellan C, L, S och MP var klart att presentera.
Annie Lööf (C) luftar sin besvikelse i DN (23/1): före valet lovade Kristersson att det inte skulle bli en lösning som tar aktivt stöd av SD, ”om inte himlen faller ner”, men valde sedan att gå fram med just detta. Helt otänkbart för liberaler, som tar hotet mot hela den liberala världsordningen på största allvar.
Jan Björklund (L) sade i P1-morgon (24/1) att hans besvikelse började redan när Anna Kinberg Batra (M) öppnade för samtal med SD och påminde om att han redan före valet talade om ett blocköverskridande samarbete ifall det inte blev en borgerlig valseger.
Alliansen behövs framöver – fast bara om den kan hålla stånd mot SD. Det är kärvt nu, men de borgerliga partierna måste kunna reda ut det här på sikt. Som Jan Björklund konstaterar så är de proffs; ”vi talas vid nu också”.
Annat är det på nätet. Sociala medier som kunde ha blivit ett verktyg för demokrati har förvandlats till svavelosande kökkenmöddingar. Här härskar oviljan av lyssna in motparten, här läses inget välvilligt, här misstänkliggörs och idiotförklaras. Och det här riskerar att sprida sig till övrig samhällsdebatt.
Fanatikern argumenterar inte, utan ser det som sin plikt att förgöra det hen ser som en styggelse, menar Oz.
Ibland blir det nästan bokstavligt, som när den värmländske SD-politikern Erik Wennerström på sociala medier delade ” Christer Pettersson, var är du när Sverige behöver dig?” som kommentar till statsministervalet. Sedan följde det vanliga: inlägg plockas bort, politiker avgår, men ingenting fastnar på SD.
Är inläggpå sociala medier något att hänga upp sig på? Lite skitsnack, lite bus? Jo, för ord formar våra tankar, mal ner motstånd, normaliserar det som tidigare varit otänkbart.
Och världen går i fel riktning.
”Jag har levt på jorden alltför länge och har sett alltför mycket för att våga räkna med att de faror som vi idag ställs inför kommer att försvinna av sig själva”, skriver USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright i sin bok Fascism – en varning. Hon granskar hoten mot den liberala världsordningen och varnar för att fascism och auktoritära ledare är ett större hot idag än vid något annat tillfälle sedan andra världskrigets slut. Den politiska mitten försvagas, medan extrema krafter till höger och vänster växer sig starkare.
Albright menar att dagens extremhöger ”får sin näring av sociala och ekonomiska missnöjesanledningar, däribland övertygelsen att människorna där borta får bättre behandling än de förtjänar, medan jag inte får vad jag har rätt till”.
Låter det bekant?
Det går att se likheter mellan det Albright kallar fascism, det Oz kallar fanatism och det svavelosande ordkriget på sociala medier. Detta missnöje, denna oförsonlighet, denna lust att drämma till hårdast.
I takt med att tillvaron blir mer komplicerad törstar människor efter enkla svar, svar som sammanfattas med en enda mening: allt beror på globaliseringen, alternativt muslimerna, sekulariseringen, vänstern eller kanske invandrarna, skriver Oz.
Och enligt honom är fanatismen äldre än religioner och ideologier, ett grundämne i människans natur.
Så mycket viktigare då att låta kultur stå över natur, att helt enkelt lära in hur man är tillsammans, beter sig. Olika åsikter är inte problemet, tvärtom. Demokratin har sin grund i övertygelsen att ett fritt samhälle definieras och drivs framåt av konflikter, intressemotsättningar och åsiktsskillnader. Men den liberala demokratins fiender prövar och söker inte – den har alltid rätt. Ingen fråga är för svår för ett enkelt svar.
För att undvika att driva starka åsikter till fanatism krävs nyfikenhet, fantasi, humor, menar Oz.
Ett bra tips också för sociala medier – och hela samhällsdebatten.
Alliansen hade roligt ihop en gång, partierna lyssnade på varandra och samarbetade för allas bästa. Det bar långt.
Hela samhällsdebatten skulle må bra av lite större öron, lite mer välvilja och lite fler skratt.
Gå till toppen