Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konsert

David Riebes opus är en mastodontisk urladdning

Musiken väcker Matti Edéns respekt för naturen, tonsättaren och MSO.

Tonsättaren David Riebe.Bild: Anna Riebe

MSO

KONSERT · KLASSISKT. Ruth Reinhardt, dir. Francisca Skoogh, piano. Malmö Live 24/1.

Att måla naturen i toner har länge varit tabu inom den svenska konstmusiken. Redan Beethoven fick skäll för sin pastoralsymfoni, och fastän det flutit en hel del vatten under broarna finns det ”absoluta” musikidealet kvar, även om det inte sägs rent ut.
Är det detta Malmötonsättaren David Riebe gör i sitt orkesterstycke Magma opus 7 (2015), tecknar porträttet av ett vulkanutbrott?
Inte riktigt. Visserligen hör man hur spänningen byggs upp från ett sprött klirrande som av is i piccolaflöjt och triangel för att gradvis växa i lager på lager till en mastodontisk urladdning, följt av dalande gnistor och flagor, allt långsammare – en process som återigen börjar om och landar i ett fjärran muller i stortrumma och det härligt otidsenliga instrumentet åskplåt. Det är så konkret och fysiskt kännbart som det någonsin kan vara.
Samtidigt liknar Magma mer en vetenskaplig undersökning av energier, en klingande bild av vad som faktiskt sker, snarare än en gestaltning av känslor inför fenomenet. Stycket är såpass övertygande i sitt utförande att man känner en respekt inför naturen som sådan. En påminnelse om musikens förmåga att visa - naturens urkraft.
Tvillingvärldar.
Här finns också en tydlighet som jag ofta saknar inom svensk nyskriven konstmusik.
Nu kunde pianosolisten Francisca Skoogh ha kommit och kastat med håret i ett annat opus 7, Clara Schumanns pianokonsert i a-moll. I stället spelar hon sakligt, precist och lagom analytiskt. Dirigenten Ruth Reinhardt stimulerar det melodiska flödet som blommar ut i duetten mellan piano och cello. I romantisk musik av det här slaget kommer jag aldrig ifrån bilden av strömmande vatten, men naturens processer är liksom silade genom den borgerliga bildningens abstraktionsfilter; människan har stora ögon inför naturen men är likväl dess herre och herde, fastän tonsättaren råkar vara en trettonårig hyperbegåvad dam.
Inriktningen på naturligt flöde kommer förstås också till nytta i Antonin Dvoraks symfoni nr 7, en symfoni som passar MSO. Det är inte första gången som böhmisk blondhet parar sig fint med Malmöorkesterns lyriska kvaliteter. Men Ruth Reinhard verkar också vilja fläta in mörkare stråk, hämtade från Johannes Brahms skägg, allt övervakat av Beethovens buskiga ögonbryn.
Ingen mjukhet utan skarpa kanter.
Gå till toppen