Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

En textmaskin som inte tillåter bekväma läsare

Lina Rydén Reynols diktdebut landar precis när poesin debatteras som mest. Ann Lingebrandt läser en diktsamling som talar med många röster.

Lina Rydén Reynols.Bild: Jasmine Storch

Lina Rydén Reynols

Läs mina läppar. Nirstedt/litteratur.

Tajmningen kunde knappast ha varit bättre för Lina Rydén Reynols debutdiktsamling. Plötsligt stormar det kring poesin på ett sätt som det inte gjort på mycket länge. Det är en debatt som handlar om poeter, pengar och lyrikens livsvillkor, utlöst av Katarina Frostensons krav på pension från Svenska Akademien. I samma veva har samtidspoesin från kritikerhåll anklagats för att vara för bekväm, präktig och allvarlig – ja, för att trivas alltför bra i sin läsarförgätna marginal.
I skärningspunkten mellan dessa stridslinjer landar ”Läs mina läppar”, med en baksida som liknar ett kalkylark som slunkit ut ur förläggarens dator. Här redovisas med minutiös transparens alla omständigheter kring boken, som ges ut på det purfärska Nirstedt/litteratur: typsnitt, tryckfärger, inlagepapper, omkostnader. Man kan notera att författarens förskott, 15 000 kronor, är snäppet mindre än vad formgivaren får för omslag och typografi.
Alla dessa faktorer är grundläggande, men har ju egentligen inte med själva litteraturen att göra. Och borde inte den här texten först och främst handla om diktens essens? Det är ju också en diktsamling som redan med sin titel kräver att hörsammas noggrant och tas på bokstavligt allvar. Uppmaningen ”läs mina läppar” är att påstå att det man säger är riktigt och viktigt. Eller med Rydén Reynols ord: ”äpparnas ekännelse alar lltid ant”.
Vad jag hör till att börja med är så många ekon från andra poeter att jag har svårt att koncentrera mig på vad Rydén Reynols egentligen skriver. Än vrids orden som hos Anna Hallberg, än faller de sönder som hos Katarina Frostenson, än förskjuts ljuden som hos Aase Berg, än manglas meningarna som hos Lars Mikael Raattamaa. Det hela liknar närmast ett tvärsnitt av svensk 00-talspoesi, när OEI var som hetast och alla refererade till amerikansk language-poesi. Formuleringar som ”svälla svalg”, ”Stavar i bredden” eller ”DELA UT I DELEN” låter nästan lika välbekanta som hjärta-smärta.
Men kanske ska man inte kräva originalitet av en debut? Eller så är det helt enkelt inte en egen röst som är grejen här. Poeten skriver till och med: ”En röst men aldrig min röst”. Och önskar sig vidare: ”Om vi kunde tala samtidigt, många. Vem vet hur en gemensam röst låter?”
På så vis förvaltar Rydén Reynols det undersökande språkarbete som pågått åtminstone sedan 60-talets konkretism, eller ända sedan Ekelöf krossade bokstävlarna. Språkproduktion är temat på flera plan, hantverksmässigt, fysiskt, socialt och ekonomiskt; det handlar om hur mening skapas, inifrån och ut. Till sist förvandlar sig samlingen till en hackande textmaskin som spottar ur sig sådant som ”hållbarhet” och ”det allmänna sinnet”.
På ett språkligt mikroplan kan Rydén Reynols vara torrt humoristisk och skarpögt precis: ”Linjen går/ exakt där”. Det handlar, mycket konkret, om att få syn på vad som sägs. Orden är ju vad vi har för att förstå, och missförstå, varandra. Jag blir faktiskt glad att någon, för så blygsam ersättning, håller på och pillar med bokstavsordningar, vrider på ramsor och finfördelar fraser.
En sak är säker med ”Läs mina läppar”: man får inte vara en bekväm läsare.
Gå till toppen