Texten har korrigerats.

Hur bör hedersförtryck uppmärksammas och bekämpas? Faride Arman och Susan Saberi, företrädare för Kvinnorättsförbundet, hävdar att många verkar gömma sig bakom ursäkter och vara rädda för att kritisera andra människors religion (Aktuella frågor 19/1). Själva tycks de mena att hedersförtryck är något som finns inom vissa grupper, religioner och traditioner.

Det är en bild vi inte känner igen. Dessutom leder den fel.

Trenden verkar istället vara att allt fler tänker i termer av “vi” och “de”. Våld i hederns namn används för att peka ut grupper som inte är etniskt svenska som problematiska. Det är “de andras” våld som ska bekämpas.

Det är svårt att se hur arbetet mot hedersförtryck underlättas av att peka ut vissa grupper, kulturer eller religioner. Tvärtom leder det till svepande, stigmatiserande föreställningar och främlingsfientlighet.

Till exempel: När hedersvåld kopplas till invandrare kan det ses som ett invandrarproblem och något som kan förklaras av att de som utövar ett sådant förtryck inte är etniska svenskar och kommer från en annan kultur, något som gör att de ägnar sig åt en allvarligare typ av våld än det som en etnisk svensk skulle utsätta sin familj för.

I slutet av 2017 startades en revolution mot sexuella trakasserier och våld med hashtaggen #metoo. Få hävdade att de övergrepp som kvinnor i Sverige vittnade om hade att göra med svensk kultur trots att många av de förövare som pekades ut var etniskt svenska. Däremot ligger det nära till hands att peka ut en religion eller tradition från en annan del av världen som syndabock när det är tal om andra typer av trakasserier och våld mot kvinnor.

Precis som Faride Arman och Susan Saberi anser är det få som öppet vill prata öppet om elefanten i rummet. Men elefanten är inte rädslan att kritisera andras religion, som de hävdar. Elefanten är snarare de främlingsfientliga och nationalistiska tankemönster som växer runt om i världen, även i Sverige.

I januariavtalet mellan Centerpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Liberalerna står det att hedersrelaterat våld och förtryck måste bekämpas genom bland annat strängare straff, något som också Kvinnorättsförbundet förespråkar.

Men Brottsförebyggande rådet, Brå, hänvisar varken till strängare straff eller förbud när det gäller att förebygga och avskräcka. De få som blir dömda utgör inte avskräckande exempel. Istället ökar sådana åtgärder risken för att våldet kan fortgå, enligt våra erfarenheter.

Fadime Sahindal, som mördades i hederns namn, förklarade i ett tal hon höll i riksdagen att hon ville att Sverige skulle arbeta mer aktivt med integration. Hon ansåg att om hennes föräldrar varit mer integrerade i samhället hade de haft bättre förutsättningar att bemöta det tryck de kände från sin omgivning.

Det finns omfattande forskning som ger en betydligt mer komplex bild av hedersvåldets orsaker än religiösa. Till exempel rapporter från NCK, Nationellt centrum för kvinnofrid. Enligt NCK-rapporten från maj 2010 är begreppet heder som det används i västvärlden urvattnat och fångar inte den miljö som hederskultur behöver för att frodas. Relationen till familjen, släkten och hederssammanhanget är mer komplex än vad de två företrädarna för Kvinnorättsförbundet målar upp.

Idag förnekar få att våld i hederns namn förekommer och utgör ett problem. Men det finns en fara i att uppmärksamma och åtgärda problemet utifrån premissen att det är ”de andras” våld som bör uppmärksammas och åtgärdas.

Aylin Bahmanyar är ordförande för Terrafem Skåne.

Nina Pirooz är ordförande för Terrafems riksförbund.