Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Rakel Chukri: Den dyrköpta friheten

Rakel Chukri går på konferens om hedersvåld och påminns om varför hon har känt sig främmande i debatten om hedersförtryck.

Det är tisdag och i Rådhusets källare pågår Fadimedagen 2019 i Malmö, arrangerad av bland andra föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime. Det finns inga kaffetermosar så långt ögat kan nå, men den morgontrötta väcks snart till liv av de brutala historier om hedersvåld som avlöser varandra.
Far slår dotter. Mor slår dotter. Dotter förs till ett annat land. Bror skjuter syster. Vilket repeteras och varvas med: Flicka får inte vara med på simundervisningen. Flicka knuffas ner från balkong.
Alla föreläsare är kunniga och engagerade och avskyr kulturrelativister.
Bredvid scenen har Fadime Sahindals porträtt ställts upp.
Plakat på Berns salonger i Stockholm 2014 under minneshögtiden för Fadime Sahindal som mördades 2002.Bild: ERIK MÅRTENSSON / TT
Sjutton år efter att hon sköts ihjäl för att hon ville bestämma över sitt eget liv, tvingas publiken möta hennes blick. Den förmedlar ett fordrande budskap från andra sidan graven: ”Identifiera nästa Fadime – rädda henne innan det är för sent.”
Debatten har också sällan tagit sig an den existentiella fråga som infinner sig redan i ung ålder: Vill jag att mina föräldrar ska titta på mig och se en främling?
Från scenen predikar Juno Blom om att vi har valt att förbli okunniga. Hon var tidigare samordnare för regeringens insatser mot hedersrelaterat våld och förtryck. Nu sitter hon i riksdagen för Liberalerna och säger att det är osolidariskt att förtrycket har fått pågå så länge.
Självklart är det så.
Men föreläsningarna på Fadimedagen blir också en påminnelse om varför jag och många andra har känt oss främmande i hedersdebatten: Majoriteten av flickor och pojkar som tvingas in i kyskhetskulturer riskerar inte att bli mördade. Det är enkelt att förstå varför debatten fokuserar på de mest våldsamma fallen, men det kan också alienera en stor grupp ungdomar som är oroliga över en mängd saker men inte för att kidnappas till ett fjärran land för att skjutas eller giftas bort.
Debatten har också sällan tagit sig an den existentiella fråga som infinner sig redan i ung ålder: Vill jag att mina föräldrar ska titta på mig och se en främling? Det innebär att varje tilltjatat biobesök, skolresa eller kort kjol kan vara en seger och en förlust på samma gång. Den egna friheten kan växa, men också klyftan mellan generationerna. Hederskulturen skiljer sig starkt åt inom och mellan olika etniska och religiösa communityn, men den minsta gemensamma nämnaren – vågar jag säga – är offrens rädsla för att alieneras från sina närmaste.
Ställs saker på sin spets med våld och hot, uppstår ett djävulskt dilemma: anmäla sina föräldrar och riskera att förlora kontakten med dem, eller att stanna kvar och underkasta sig deras vilja. En vanlig medelväg – som är allt annat än gyllene – är att leva ett dubbelliv där man klubbar, knullar och älskar i smyg. Det talas ideligen om parallellsamhällen, det borde talas oftare om parallellidentiteter.
Striden orsakar dock alltid själsliga ärr.
I min bekantskapskrets finns kristna, muslimer och ateister som har kämpat med detta. Gay och straighta. Vissa har levt med skräcken för örfilar och verbala hån, andra har lidit mer av den psykiska pressen. Ingen har kommit ifrån smärtan när ens närmaste inte älskar en villkorslöst. Det visar på hederskulturens omänsklighet där individen förväntas kapitulera inför kollektivet. Den enskilda personen fråntas autonomi, när hennes påstådda skam anses återspegla gruppens gemensamma rykte.
Den som bryter upp eller gör motstånd mot hederskulturen har därmed dragit slutsatsen att friheten alltid är värd priset. Striden orsakar dock alltid själsliga ärr. En av dem som har gjort litteratur av sina kval är författaren Arkan Asaad som blev bortgift som 19-åring. Men sällan har såren skildrats så öppet och smärtsamt som i Trifa Abdullas självbiografiska dokumentär ”Det var en gång en familj” som hade premiär i P1 i söndags. Hon för oss tillbaka till dagen för snart tjugo år sedan, då hon sjutton år gammal sökte hjälp på stadens socialkontor. Hon berättade att fadern i flera år hade kontrollerat hennes liv med hårda slag och dikterat att hon inte fick åka på skolresor, visa benen på somrarna eller ha pojkvänner.
När Trifa Abdulla reflekterar över mötet på socialkontoret yttrar hon två meningar som avslöjar alltför vanliga skamkänslor hos utsatta: ”Hur hamnade jag här egentligen? Jag som bara ville ha verktyg för att orka leva kvar i ofriheten och våldet där hemma”. Redan som barn tog hon alltså ansvar för föräldrarnas övergrepp genom att försöka hitta en kompromiss gentemot kompromisslösa vuxna.
1999 blev inte bara Trifa Abdulla omhändertagen utan även alla hennes yngre syskon. Föräldrarna förlorade vårdnaden om fem av sina barn, länge fick de endast ha sporadisk kontakt med dem.
”Känslan av att jag har gjort något oåterkalleligt trasar sönder mig inombords”, tänkte Trifa Abdulla när hon kördes till ett jourhem utanför Uppsala. Den känslan förföljde henne i tjugo år. Att hon hade krossat sin egen familj. Att hon hade begått ”det ultimata förräderiet” genom att vittna mot föräldrarna som förde henne i trygghet från Irak till Sverige .
De ungdomarna upplever inte att deras problem tas på allvar i all sin psykologiska komplexitet.
Men inget av syskonen kritiserar henne. Tvärtom. När hon intervjuar dem i radiodokumentären konstaterar de att Trifa gjorde det enda rätta. Hennes lillebror berättar att han var glad när han blev omhändertagen: ”Det kändes som att jag skulle komma till något bättre, för man kunde inte komma till något sämre.”
Hennes storebror betonar att föräldrarna får skylla sig själva och en lillasyster säger: ”Alltså Trifa, vi skulle aldriiiig blivit självständiga från våra föräldrar om det här inte hände. Finns ingen chans.”
Det är sådana här komplexa och ärliga exempel som hedersutsatta behöver ta del av, för att inspireras och lära av andras strategier. De behöver höra att problemen växer på sina håll men även att det finns communityn där hedersbegreppet har minskat i betydelse. De behöver höra att det finns otaliga exempel på motstånd, dramatiska eller inte, där barn och tonåringar har lyckats påverka de vuxna eller slagit sig fria på andra sätt.
Enligt en rapport som släpptes i höstas uppger var femte niondeklassare i Malmö att hen inte är fri att välja partner själv. Skrämmande många drar sig för att söka hjälp utifrån, litar inte på socialtjänsten och anförtror sig hellre åt en vuxen i skolan än åt organisationer som jobbar med hedersfrågor.
De ungdomarna upplever inte att deras problem tas på allvar i all sin psykologiska komplexitet. Många känner sig nog inte ens berörda av debatter om hedersmord. Förmodligen vore det annorlunda om de oftare fick läsa om alla vardagsaktivister som kämpar och har kämpat för att kulturen de ärvt ska förändras i stället för att stagnera.
Var friheten värd så här mycket, undrar Trifa Abdulla i dokumentären. Otaliga som hör programmet kommer svara ja. Och precis som hennes syskon kommer de att se en hjälte i henne, även om hon inte fullt ut kan göra det själv.
Gå till toppen