Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Hédi Fried gör en mycket stark barnboksdebut

Hédi Frieds första barnbok är en berättelse om Förintelsen, men också om en flickas kärlek till sin hund. "Historien om Bodri" är en bok som med enkla medel lämnar läsaren med stora frågor, skriver Marie Pettersson.
Hédi Fried och Stina Wirsén.Bild: Viktor Gårdsäter

Hédi Fried (text) och Stina Wirsén (bild)

Historien om Bodri. Natur & Kultur.

Författaren Hédi Fried överlevde både Auschwitz och Bergen-Belsen under andra världskriget och kom till Sverige 1945 med Vita bussarna. Hon har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt att berätta om sina upplevelser under kriget, med det uttalade syftet att förhindra att liknande övergrepp i rasismens namn ska få ske igen. 2017 kom ”Frågor jag fått om Förintelsen”, en bok som lika enkelt som briljant varvar konkreta spörsmål som ”Hur var det att ha mens i koncentrationslägret?” med mer existentiella frågor som ”Kan detta hända igen?”. Själv sträckläste jag boken – Hédi Fried lyckas skriva så rättframt och koncist om det allra svåraste, vilket gör att man som läsare också förmår härbärgera texten och känslorna den frammanar – och det är fantastiskt att den förra året delades ut gratis till alla niondeklassare i Sverige.
Nu har Hédi Fried skrivit en bok för lite mindre barn, i samarbete med illustratören Stina Wirsén. Boken heter ”Historien om Bodri” och riktar sig till barn från 6 år och uppåt. Den utgår från en annan fråga som Hédi Fried ofta fått när hon åkt runt på skolor och föreläst, nämligen: ”Hur gick det för hunden?”. Hunden som den lilla flickan Hédi tvingades lämna efter sig när hon och hennes familj blev deporterade till Auschwitz, dess öde visade sig vara en fråga som små barn kunde relatera till.
”Historien om Bodri” har en tydlig berättarkurva: en lycklig barndom skrivs fram där Hédi och hennes familj ”sover gott om nätterna” – i byn är tryggheten stor, Hédi och Bodri leker med grannflickan Marika och hennes hund Bandi. Träden är vackra och parken är full av äventyr. Jag tänker att det är idyll på ett sätt som kanske bara uppstår i efterhand, när idyllen hårdhänt tagits ifrån en? Så kommer förändringarna, stegvis men i snabb takt: Hédi får inte längre leka med Marika, sedan blir det utegångsförbud, soldater anländer och deportationen är ett faktum. Det som skrämmer lilla Hédi allra mest är föräldrarnas reaktioner: ”Jag hade aldrig tänkt på att mammor och pappor kunde vara rädda”, förklarar hon. När faderns händer darrar och moderns ansikte bleknar förstår Hédi att något riktigt farligt är på gång. Själva vistelsen i lägren skildras sedan bara på ett par drabbande sidor: för att stå ut med helvetet drömmer sig Hédi bort, hon tänker på Bodri.
Stina Wirséns illustrationer är väldigt fina: typiskt wirsénska i grunden, men med en djupare klangbotten än vad hennes bilder vanligtvis har. I bokens tyngsta partier tar mörkret bokstavligen över, lila skuggor framhäver skräcken i Hédi Frieds berättelse. Här återfinns också förvånande nog två avbildningar av Adolf Hitler. Min första tanke är att den typen av porträtt eller personifiering av ondskan är onödig och kanske rentav farlig. Men när jag upptäcker att mina barn faktiskt inte känner igen Hitlers karaktäristiska ansikte blir jag fundersam. Kanske är detta ansikte ändå en viktig pusselbit, för att förstå?
Också ett par skickligt tecknade före och efter-bilder tydliggör någonting på ett mycket konkret sätt för barnen. De återkommer flera gånger till det enkla uppslaget där Hédi och hennes syster förändrats av lägret och kriget, smalnat av, förlorat sina drag.
”Historien om Bodri” är på många sätt en subtil upplevelse. Det är imponerande hur Hédi Fried binder samman det lilla livet, ett barns känslor för sin hund, med det stora historiska händelseförloppet och dess trauman. Det är så enkelt men samtidigt smart och insiktsfullt gjort – typiskt Hédi Fried. Men för barnen är det ändå annorlunda: Varför läggs det så stor vikt vid hunden? frågar de. Varför tänker hon ens på en hund när hon har blivit separerad från sina föräldrar och är på väg att dö av svält? undrar de. I det här formatet kan de inte engagera sig i hunden, eller se dess symbolvärde, utan de vill veta mer om flickans öde.
Men samtidigt är det kanske just detta utrymme som finns i berättelsen, själva glappet, som sätter igång barnens tankar. ”Historien om Bodri” lämnar oss med en massa stora frågor, fler och större än jag har förmågan att besvara (och ja, kanske hade det rentav varit på sin plats i boken med något faktauppslag). Hédi Fried gör en mycket stark barnboksdebut.
Gå till toppen