Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Svante Weyler: Nu är det vår sak att förvalta minnet av Förintelsen

”Vi har från offren ärvt skyldigheten att göra allt som står i vår makt för att det inte ska upprepas.” Idag, på Förintelsens minnesdag, påminner Svante Weyler om det ansvar vi alla har att minnas.

Fritz Cremers minnesmonument vid Buchenwald.Bild: JENS MEYER
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
För nästan 20 år sen besökte jag koncentrationslägret Buchenwald i sydöstra Tyskland, en dryg halvmil utanför Weimar, en av den tyska kulturens historiska huvudstäder, Goethes och Schillers stad. Buchenwald betyder bokstavligen ”Bokskogen” och var tidigare ett uppskattat friluftsområde för Weimarborna.
Lägret var ett av nazisternas större, med 248 000 fångar av vilka 56 500 avrättades eller avled till följd av sjukdomar, svält och medicinska experiment. Själva lägret är rivet, men det finns ett litet museum på området. Det jag minns bäst är den film som hela tiden rullade på en liten TV-monitor i ett hörn av museet. Den visar hur invånarna i Weimar av den amerikanske kommendanten som ledde den styrka som befriade lägret den 25 april 1945, tvingas att liksom paradera förbi högarna av lik. Det som etsat sig fast i mitt minne är den reaktion jag kunde avläsa i Weimarbornas ansikten. Inte fasa, inte heller skuld eller skam, snarare genans. De såg ut som om de tyckte att det var pinsamt att bli påminda om brotten som skett så nära deras älskade kulturstad, och som de så länge hade försökt låta bli att bli medvetna om.
Var och en som besökt något av de nazistiska lägren vet att det är en upplevelse som sätter djupa spår. Att säga att Förintelsen överstiger vår föreställningsförmåga är inte en klyscha. Det spelar liksom ingen roll hur många böcker vi läser, hur många vittnesmål från offer och förövare vi tar del av, något återstår ändå alltid att förstå. Det kanske till och med säger något om vår mänsklighet att detta brott är svårt att fatta. Men det hjälper inte, brottet är begånget, vi har från offren ärvt skyldigheten att göra allt som står i vår makt för att det inte ska upprepas.
Frågan är bara hur. Om bara några år har vi ingen som varit med om det själv att fråga. Någon som inför en tvivlare bara har kunnat dra upp ärmen på blusen eller skjortan och visa siffrorna som bevisar dödsdomen. Då måste vi liksom klara av detta själva, vi sent födda, för att låna ett uttryck ur den tyska debatten om hur man ska förhålla sig till historien.
Man kan utan att överdriva säga att den europeiska ordningen, inom de flesta av Europas stater och mellan staterna, bygger på erfarenheter av den katastrof som andra världskriget utgjorde. Först uppdelningen av Europa i väst och öst, i demokratier och kommunistiska diktaturer. Efter kommunismens fall 1989 en annan ordning, framför allt präglad av samarbetet inom EU. Väldigt mycket tyder på att det som vi nära nog tagit för givet, att Europa inte längre betyder krig och folkmord utan tvärtom fred och humanism, inte längre är självklart. När medlemsländer i EU öppet utmanar den liberala ordningen och dessutom, som i Ungern, gör det med hjälp av klart antisemitiska kampanjer. När nationalistiska partier runt om I Europa, som till exempel det svenska, börjar tala om ”rena” nationer som hotas av smitta utifrån. När ledaren för ett av Tysklands största partier, det högerextrema Alternative für Deutschland, kallar Hitlers tolv år vid makten för en ”fågelskit” i den långa tyska historien.
Tecknen är för tydliga för att ignoreras. De sammanfaller dessutom med en upplevelse som delas av både judar och ickejudar, tvärs över hela Europa, att antisemitismen är ett allvarligt problem och att den ökar. I några stora undersökningar som presenterats den senaste tiden är resultaten extremt tydliga. Judar i Sverige och Europa upplever ett starkare hot än tidigare och ökande svårigheter att öppet kunna visa sin judiska identitet. I den allra senaste undersökningen, presenterad så sent som i förra veckan, uppgav 81 % av de tillfrågade svenskarna att de ser antisemitismen som ett allvarligt och ökande problem i samhället. I inget annat land var andelen oroade lika hög. Man kan tolka det på två sätt: antingen att situationen för judar är särskilt svår i Sverige, eller, vilket är den mer positiva tolkningen: att sensibiliteten hos den svenska befolkningen, judar och ickejudar lika, är särskilt stor.
Den sensibiliteten är vårt viktigaste vapen i kampen mot judehatet. Den sensibiliteten är vårt sätt att visa att Förintelsen är en levande erfarenhet i det svenska samhället. Och det var just den sensibiliteten, den känslighet för brott begångna av andra mot andra, som de generade Weimarborna saknade. Det var den sensibiliteten som den amerikanske kommendanten ville tvinga fram genom att låta dem med egna ögon bevittna brottet. Och det är naturligtvis också den sensibiliteten som Svenska kommittén mot antisemitism vill öka genom sina många hågkomstresor till lägren för framför allt unga människor och deras lärare.
Men alla kan inte och kanske inte ens bör, besöka lägren. Då finns det andra sätt.
En av de många som satt i Buchenwald och som nästan dog där var Imre Kertész, den ungerske juden och författaren. I sin bok "Mannen utan öde", som så småningom skulle ge honom ett Nobelpris, skildrar han dels sin lägererfarenhet, men också den mycket märkliga upplevelse som väntade honom efter lägret när han kom hem till Budapest igen. Han söker upp huset där han bodde innan deportationen. Han ringer på dörren till sitt hem, men där bor redan andra som slår igen dörren framför honom. Han får komma in hos sina gamla grannar, som är lite generade av att möta den överlevande pojken som ju påminner dem om hur lite de gjorde för att förhindra hans öde. De ber honom berätta vad han har varit med om, men sen ger en av grannarna honom rådet att glömma. "För att kunna leva" säger grannen.
”'Det var bara det att jag inte riktigt förstod hur de kunde begära något som var omöjligt, och jag påpekade också att det som hade skett hade skett, och jag trots allt inte kunde befalla över mitt minne.”
Vi kan vara tacksamma mot Kertész, och mot alla andra som vittnat om lägren, att de inte befallt över sitt minne utan berättat för oss. Nu är det vår sak att förvalta det minnet.
Gå till toppen