Under lång tid har Terrafem tillsammans med andra organisationer som Feministiskt initiativ och ett fåtal forskare som den kraftigt ifrågasatte Masoud Kamali förnekat att det finns någon hederskultur.

Nu går två företrädare för Terrafem, Aylin Bahmanyar och Nina Pirooz, ett steg längre: De använder Fadime Sahindal, en människa som varit död i 17 år och som fick plikta med sitt liv för sin kamp mot hederskulturen, och rycker något som hon sagt ur sitt sammanhang (Aktuella frågor 25/1).

Aylin Bahmanyar och Nina Pirooz påpekar att Fadime ansåg att ”om hennes föräldrar varit mer integrerade i samhället hade de haft bättre förutsättningar att bemöta det tryck de kände från sin omgivning.” Ingen tycker väl annorlunda? Att ändra uråldriga patriarkala traditioner är avgörande för att alla som bor i Sverige ska få samma fri- och rättigheter. Det är därför som till exempel GAPF bland annat kräver obligatorisk svenskundervisning, SFI, med examenskrav och obligatorisk förskola för nyanlända.

Men att personer med Terrafems kulturrelativistiska syn på hedersproblematiken använder Fadimes riksdagstal i debatten är faktiskt anmärkningsvärt smaklöst. Aylin Bahmanyar och Nina Pirooz utelämnar nämligen kärnan i det tal Fadime höll i riksdagen, att det är en stor och avgörande skillnad mellan hederskulturens syn på kvinnan och den som är förhärskande i Sverige. Så här började hon talet:

"Hej, mitt namn är Fadime och jag är 25 år gammal. Jag har blivit inbjuden hit idag för att berätta om mina erfarenheter av hur det kan vara att leva som utländsk tjej i Sverige, med dess lagar, seder och kultur. Hur svårt det är att balansera mellan familjens krav och förväntningar och det svenska samhället som står för helt andra värden och synsätt."

Fadime såg med klara ögon på det som kulturrelativister som Bahmanyar och Pirooz blundar för: att det är skillnad på olika kulturer. Därmed inte sagt att alla eller ens majoriteten inom en viss etnisk eller religiös grupp har hederskulturens sjuka värderingar. Ingen seriös debattör har heller hävdat det. Det verkar som om de två företrädarna för Terrafem använder det för att de inte kan hantera sina motståndares verkliga argument: att hedersnormerna är betydligt mer frekvent förekommande bland vissa grupper än andra. Dessa hedersnormer, som bara utgör en del av en människas åsikter, traditioner med mera, är det som kallas hederskultur.

Senare i sitt riksdagstal säger Fadime: ”Jag var enormt kluven och enormt förvirrad och jag var tvungen att leva ett dubbelliv, allt för att tillfredsställa båda kulturernas förväntningar på mig som ung kvinna.”

Fadime hade inga problem med att se sanningen och berätta om den. Hon förtjänar ett oerhört mycket bättre öde än att användas som slagträ i hedersdebatten av sina och sina medsystrars fiender.

Enligt docent Astrid Schlytter, en av Sveriges främsta experter på hedersproblematik, kan 240 000 unga människor i Sverige lida under hederskultur. Det är dem som företrädarna för Terrafem offrar på kulturrelativismens altare.

Mot slutet av sitt tal sade Fadime: ”Jag har valt att berätta min historia här för er idag i förhoppning om att det kan hjälpa andra invandrartjejer, så att inte fler behöver gå igenom det jag har fått göra.”

17 år senare motarbetas hon fortfarande av dem som förnekar existensen av den hederskultur som blev hennes död.

Mikael Thörnqvist är journalist, författare och medlem i GAPF.