Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Film

3 kvinnor: Jafar Panahi tar de förtryckta kvinnornas parti

"Trots sitt yrkesförbud lyckas iraniern Jafar Panahi oförtrutet skapa sevärda filmer som alltid kretsar kring individens begränsade frihet, inte minst kvinnornas, i ett samhälle styrt av traditioner och statsreligion". Annika Gustafsson ser det iranska dramat.

Marzieyh Rezaei spelar en av de tre iranska kvinnorna i Jafar Panahis "3 kvinnor".Bild: Folkets bio

3 kvinnor

Iran (Se rokh), 2018. Regi: Jafar Panahi. Med: Behnazi Jafari, Jafar Panahi, Marzieyh Rezaei, Maedeh Erteghaei. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.40.

Trots sitt yrkesförbud lyckas iraniern Jafar Panahi oförtrutet skapa sevärda filmer som alltid kretsar kring individens begränsade frihet, inte minst kvinnornas, i ett samhälle styrt av traditioner och statsreligion. Efter ett par mindre, experimentella verk (”This is not a film”, ”Closed curtain”), vilka tog upp hans egen situation under husarresten, och senare ”Taxi Teheran” är han tillbaka med en roadmovie i mer traditionell iransk stil likt Abbas Kiarostamis ”Vinden bär oss”.
Allt börjar med en dramatisk selfie skickad till regissören Panahi, som spelar sig själv, där en ung kvinna, Marziyeh, förbereder ett självmord eftersom hennes familj vill tvinga in henne i ett äktenskap och omintetgöra hennes planer på en skådespelarutbildning. Hon anklagar den kända skådespelaren Behnaz Jafari för att ha nonchalerat hennes rop på hjälp. Panahis passagerare i bilen på väg till Marzieys avlägsna hemby är just kändisen Jafari, också hon gestaltar sig själv.
Under sökandet efter Marziyeh möter de två storstadsborna både beundran – Jafari är välkänd från tv – och förakt. Den äldre befolkningen har egentligen inget till övers för så kallade ”underhållare” och kämpar för att få det dagliga livet med dålig infrastruktur att fungera.
Titelns tredje kvinna visar sig vara den forna skådespelaren och dansaren Shahrazade. Hon lever isolerad i en litet hus i byns närhet och var stor stjärna före den religiösa revolutionen. Efter den har hon fått utstå spott och spe från den repressiva omgivningen och ägnar dagarna åt måleri och poesi. Betecknande nog ser vi hennes aldrig i bild.
Som ofta finns en ironisk, ibland svart, humor under ytan. Vid ett tillfälle blockeras den dåliga vägen av en prisbelönt kollapsad avelstjur. En annan gång betonas den magiska kraft som en bevarad förhud kan utöva. Här uttrycks en uråldrig syn på maskulinitet och Panahi tar som alltid de förtryckta kvinnornas parti i den patriarkala strukturen. Om det vittnar inte minst den metaforiskt vackra slutbilden.
Läs också Regissören som filmar i hemlighet
Gå till toppen