Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Destroyer: Nicole Kidman som tragiskt monster

"Filmen vinner mycket på sitt avglamouriserade antihjälteporträtt och sina brutala fajter, där Bell får minst lika mycket stryk som hon utdelar. Psykologiskt hade den emellertid behövt en fördjupande bakgrundsteckning av människan bakom monstermasken." Michael Tapper ser Karyn Kusamas polisthriller.

Nicole Kidman spelar askgrå, ruggsliten och även moraliskt solkig Los Angeles-snut i "Destroyer".Bild: SABRINA LANTOS

Destroyer

BIO. POLISTHRILLER. USA 2018. Regi: Karyn Kusama. Med: Nicole Kidman, Toby Kebbell, Tatiana Maslany, Sebastian Stan. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.01.

Karyn Kusama har gjort sig känd för skräckfilmer som ”Jennifer’s body” och ”The invitation”. I hennes senaste film, polisthrillern ”Destroyer”, är Nicole Kidmans askgrå, ruggslitna och även moraliskt solkiga Los Angeles-snut Erin Bell filmens tragiska monster. Gång efter annan dröjer kameran i närbilder på hennes härjade, stelnade ansikte. Bilden av en levande död.
De blodsprängda ögonen, rynkorna på alla möjliga och omöjliga ställen samt den knasiga golvmoppsfrisyren blir som en demonstrativ kontrast till den kemtvättade och skrynkelfria reklamnuna med vilken Kidman säljer mirakelkrämer. Något av en visuell effekt som distraherar från själva handlingen, även om närbilderna sannolikt är avsedda att vara en själens spegel för huvudpersonen. Och det är synd på en så pass bra story, som även hade vunnit mycket på att få sina action- och thrillerinslag vässade i koreografin och klippningen.
Filmen börjar med att en synbart bakfull Bell drullar in på en mordplats muttrande om att hon vet vem mördaren är, alltmedan kollegorna stönar och rullar med ögonen. Inte undra på när Bell uppträder som ett svart hål av charmlöshet. Hon är en typisk ensamvarg i gråzonen mellan lagen och kriminaliteten. Älskad av ingen, ratad av alla.
På jobbet hittar Bell en missfärgad sedel i ett brev och går på jakt efter Silas (Toby Kebbell), ledaren för ett knarkande bankrånargäng som hon och kollegan Chris (Sebastian Stan) infiltrerade sjutton år tidigare. Ett uppdrag som komplicerades av en kärleksaffär, slutade i en blodig tragedi och fick ett efterspel som lämnar flera logiska luckor i handlingen.
Bells snokande är en för snutgenren typisk botgöringsresa för tidigare synder, men utan de religiösa övertonerna i exempelvis ”Den korrumperade snuten”. Hennes försummelser av dottern Shelby (Jade Pettyjohn), nu sexton år och på väg in i kriminalitet och missbruk. Det misslyckade äktenskapet med Ethan (Scoot McNairy). Spriten, pillren och våldet under hennes monomana dygnet-runt-jobbande. Allt får nu sin avslutning under några dygn av blodiga uppgörelser med det förflutna.
Filmen vinner mycket på sitt avglamouriserade antihjälteporträtt och sina brutala fajter, där Bell får minst lika mycket stryk som hon utdelar. Psykologiskt hade den emellertid behövt en fördjupande bakgrundsteckning av människan bakom monstermasken.
Gå till toppen