Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Christine Antaya: Elisabeth Ohlson Wallins utställning om transpersoner bryter ingen ny mark

Elisabeth Ohlson Wallins utställning på Kulturen är en lek med konsthistorien som understryker att transpersoner alltid har funnits, även om de inte fått synas. Christine Antaya saknar fördjupningen.

Aleksa Lundberg som Kung Kristina Alexander.Bild: Elisabeth Ohlson Wallin

Elisabeth Ohlson Wallin

Id: Trans. Kulturen, Lund. Pågår till och med 5 maj.

Könsdysfori är otroligt svårt att beskriva för någon som inte har upplevt det, som att sätta ord på en smaksensation, skrev den amerikanska queerteoretikern Andrea Long Chu i en debattartikel i New York Times förra året. Hon försöker ändå: ”Det är som att inte bli varm, hur många lager man än klär på sig, som att vara hungrig utan aptit, som att gå ombord på ett flyg hem, och plötsligt inse att det finns bara detta, du kommer att tillbringa resten av livet på ett flygplan”.
De senaste åren har transpersoners olika erfarenheter fått ta mer plats i det offentliga samtalet, samtidigt som olika varianter av könsuttryck och könsidentitet fått ett bredare genomslag i populärkulturen. Från tv-serier som ”Transparent” och ”Orange is the new black”, till Spidermanskådisen Tom Holland som mimar till en Rihanna-låt i lack och nätstrumpbyxor. (För en gångs skull ett kommentarsfält på Youtube som man blir glad av: ”om en läkare sa till mig att jag bara hade tre minuter kvar att leva skulle jag ägna dem åt detta klipp”).
Och nu tar transerfarenheter klivet in på museet. Id: Trans är Elisabeth Ohlson Wallins senaste stora utställning som, efter att ha visats i tre andra städer, nu ställs ut på Kulturen i Lund. Men förutom det breda grundtemat, att fotografiskt skildra transpersoner, är det svårt att karaktärisera utställningen.
Huvuddelen är, som Wallin själv beskrivit det, ”kitschbilderna” där vi känner igen stilen från hennes berömda utställning Ecce homo 1998. Här har fascinationen för renässansmåleri och Caravaggios dramatiska användning av ljus blommat ut i bildmontage, triptyker och guldramar. Det är en lek med konsthistorien som understryker att transpersoner alltid har funnits, även om de inte fått synas.
I de stora iscensatta färgfotografierna finns också ett stråk av reportage. Wallins iver att utbilda lyser igenom: om hur Rättsliga rådet måste godkänna din ansökan om att byta juridisk kön, att man fram till 2013 var tvungen att sterilisera sig före en könskorrigering, om våld och diskriminering i vardagen. Utöver allt detta finns en samling svartvita, enkla porträtt och videoverk där transpersoner berättar om erfarenheter, samt bilder på unga transpersoner med sina familjer. Verken är placerade på olika platser på Kulturen, nästan som om det är tre olika utställningar.
”Skapelsen” ur Id: Trans.Bild: Elisabeth Ohlson Wallin
Andra recensenter har påpekat att tiden har börjat hinna ikapp Wallin, och dessa bilder skulle säkert ha varit mer omstörtande för tjugo år sedan. Problemet, tror jag, är att Wallin jobbar med ”synliggörande” som huvudsaklig premiss, och det räcker inte som enda konstnärliga underlag. Det saknas specificitet och fördjupning. Resultatet blir en helhet som ingående vill spegla olika individers subjektivitet och därigenom berätta om reella villkor, men i högre grad också hänger sig åt dramatiserande och övertydlighet. Jag säger inte att det senare är ”fel” eller ”dåligt”, men det är en svår kombination med det förra.
Det enskilda fotografi som jag ser som mest lyckat är ett porträtt på skådespelerskan Aleksa Lundberg, som spelade drottning Kristina i den teateruppsättning av Wallin som var utställningens upprinnelse. Hennes blick är både tung och genomborrande, och lyckas balansera dåtid och nutid, styrka och sårbarhet, teater och verklighet. Kanske kan man i bilden se en illustration av själva ordet trans, som kommer av latinets genom, över, överskridande.
Och om det i denna text finns termer vars innebörd du inte är helt säker på, så ska du besöka utställningen. Den bryter ingen ny mark, men projektets pedagogiska förtjänster kan inte förnekas.
Gå till toppen