Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Carl Fredrik Reuterswärd med nya ögon

Carolina Söderholm imponeras av två nya utställningar på Moderna Museet i Malmö.

Carl Fredrik Reuterswärd, ”Kilroy”.Bild: Prallan Allsten

”Alias:CFR”, Carl Fredrik Reuterswärd, t o m 5/5, ”Blue is the color of your eyes”, t o m 26/1 2020, Moderna Museet Malmö.

Året var 1963 när den unge konstnären beslöt att ta långledigt från sig själv. ”CARL FREDRIK REUTERSWÄRD Closed for holidays 1963-1972” meddelade han i en blygsam annons, inklämd mellan erbjudanden om blöjprenumerationer och porträttmåleri i New York Herald Tribune. Inte ens fyllda trettio skrev han därmed in sig i både svensk och internationell konsthistoria. I själva verket väntade allt annat än semester för den produktive Carl Fredrik Reuterswärd (1934–2016), en av den svenska konceptkonstens pionjärer, verksam i bland annat Paris, New York och Lausanne. Under de kommande nio åren skulle han skapa sitt legendariska Kilroy-projekt. Det är dess kryptiska delar som väntar en trappa upp på Moderna Museet i Malmö. Till ytan är det en liten presentation, som därtill delar andra våning med den samlingsutställning som öppnar samtidigt. Fast faktum är att det urval som intendent Andreas Nilsson gjort räcker ganska långt.
Titeln ”Alias: CFR” syftar förstås på Reuterswärds vidlyftiga bruk av alter egon. Om han under sextiotalet satte sig själv på vilopaus, var det för att inte låta den egna personen stå i vägen för konsten. I katalogen berättas om hur han redan som tonåring i Stockholm sett orden ”Kilroy was here” klottrade på ett konditori. Under andra världskriget började frasen dyka upp överallt där amerikanska soldater varit, inte sällan i sällskap av en tecknad figur som kikar över ett plank.
Carl Fredrik Reuterswärd, ”Kilroyalty”, 1963.Bild: Albin Dahlström/Moderna Museet
Vem var då Kilroy? I Reuterswärds tolkning: alla och ingen. Öppenheten som signaturen tillåter rymmer en förlösande frihet. Det är här, i glidningen mellan jag och du, det kända och okända, verkliga och fiktiva, synliga och osynliga, som det fruktbara spelrum uppstår där hans konstnärskap utvecklas.
Ett exempel är hur han 1973 i en drift med konstmarknaden introducerar sitt alias, entreprenören Dr Arnold Forel Pratt-Müller. Denne förklarade helt krasst själva konsten överflödig för att istället handla direkt med mästarnas signaturer: det är ju där värdet ligger. I samma anda botade Kilroy västvärldens brist på uppfinningsrika konstnärer genom att presentera en detaljerad lista av uppfunna konstnärer, som kan studeras på utställningen.
Det är de respektlösa kasten mellan lek och allvar som jag gillar skarpast hos Reuterswärd. Här påminner Kilroy-installationen om en sinnrik rebus där han ledigt blandar primitiv kroppslighet och Kilroys blottade hjärta med världspolitik, antika myter och laser-teknologi.
Däremot har jag svårt för hur Reuterswärds konstnärskap ofta reduceras till hans mest kända verk, revolvern med den knutna pipan, ”Non violence”. Gjord efter dödsskjutningen av John Lennon placerades det första exemplaret 1988 utanför FN-skrapan i New York. Sedan dess har den flitigt reproducerats och dekorerats. Vinsten går visserligen till den antivåld-stiftelse som konstnären grundade, men den mäktiga pacifistiska symbolen har allt mer förvandlats till klatschigt samlarobjekt. Här visas den tacksamt nog i diskret brons, i relation till hur Reuterswärd bearbetat motivet i en av sina sena teckningar i oljekrita.
Efter en svår stroke 1989 tvingades han lära sig att teckna med vänster hand, vilket tycktes släppa fram nya, vilt expressiva sidor av hans tidigare så intellektuellt drivna arbete. Det finns en rå energi i dessa enorma bilder av krumbuktande gestalter och bestar. Ska en parallell ändå dras till Kilroy-projektet kan också här en spänning anas mellan lust och vånda, det möjliga och omöjliga. Och jag konstaterar lite överraskat att i sitt koncentrerade format bjuds här en oväntat lockande ingång till Reuterswärds så ofta visade konstnärskap.
Carl Fredrik Reuterswärd, "Gulliver", 2001.Bild: Foto: Prallan Allsten/Moderna Mu
Även utställningen ”Blue is the color of your eyes” lyckas ge en generös upplevelse på sin begränsade yta. Med den knastertorra undertiteln "Om materialitet och abstraktion ur Moderna Museets samling" tar den Louise Bourgeois verk som utgångspunkt för en kort exposé över dessa egenskaper i svenskt och internationellt måleri och skulptur. Det visar sig vara en god idé. Efter att i sjuttioårsåldern fått sitt genombrott på Museum of Modern Art i New York 1982 tog Bourgeois plats som en av vår tids största skulptörer. På en gång sinnligt och skrämmande arbetade hon i material som trä, metall, tyg och latex. Men hon kunde också teckna och måla, med en slösande omedelbar intensitet. I de fem av hennes verk som visas finns alltsammans: det flödande och kroppsliga, nålen som brutalt tränger genom tyget, det slutna och lena, groteskt svällande och hotfulla. Tillsammans aktiverar de rummet, vrenskas och leker med färg, form och material hos det tiotal konstnärer som plockats fram. Nåja, vi ska inte gå till överdrift. Viss återhållsamhet har trots allt tillämpats i utställningsrummen, där det är inbjudande men aldrig för busigt.
Louise Bourgeois, "Blå är färgen på dina ögon", 2008.Bild: Foto: Prallan Allsten/Moderna Mu
Här poserar Axel Liebers stickade tröjor förvandlade till rollfigurer i ett gåtfullt sällskap, på en gång objekt och karaktärer. Hos Stanley Whitney saboteras det geometriska rutnätets perfektion med skeva linjer och mjukt rinnande strimmor av färg. Andra favoriter är två ofta bortglömda svenska ikoner: Mette Prawitz med sin strimlade, havande mansdräkt och så Eva Löfdahls absurt dukade bord. Men hallå, det är knappast skäl nog för museet att luta sig tillbaka. Att det är tjusigt gjort är ingen ursäkt för att bekvämt låta utställningen stå kvar ända till nästa år.
Gå till toppen