Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: "Om eurozonens ledare drar lärdom av tidigare misstag lär valutaunionen överleva och kan rentav blomstra i framtiden."

Det allra viktigaste är kanske att mätningar visar att euron har fått ett starkt folkligt stöd på senare år, skriver Jeffrey Frankel, nationalekonom och professor vid Harvarduniversitetet i USA.

Protester framför landets parlament under Greklands ekonomiska kris.Bild: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT
Under de tjugo år som gått sedan euron infördes har den mött allvarliga utmaningar. Hittills har den överlevt oskadd. Nu, under den gemensamma valutans jubileumsår, kan det vara dags att titta närmare på hur olika svårigheter har hanterats och dra lärdom av tidigare misstag.
Det första större problemet fanns inbyggt i själva idén att införa samma valuta i många och olika länder. Enligt amerikanska ekonomer uppfyllde projektet inte alls kriterierna för en optimal valutaunion. Medlemsstaterna befann sig i olika ekonomiska faser, och om ett lands ekonomiska behov är i osynk med de andra ländernas, är det mycket svårare att klara sig utan monetärt oberoende.
Ett exempel är Irland som på grund av en bostadsbubbla och ekonomisk överhettning under åren 2004 till 2006 hade behövt en strängare penningpolitik än vad Europeiska centralbanken, ECB, ville gå med på, samtidigt som Irland avstått möjligheten att själv få reglera sin valuta eller höja räntorna. Några år senare, 2009 till 2013, befann sig Irland istället i en djup lågkonjunktur och hade behövt att ECB fört en mindre sträng penningpolitik, och kunde dessutom varken devalvera, trycka mer pengar eller sänka räntorna.
En annan svårighet bottnade i att vissa av valutaunionens mindre länder fortsatte att importera mer varor, tjänster och kapital än de exporterade under eurons första decennium. Det uppfattades dåsom ett tecken på att den finansiella integrationen hade effektiviserats. I backspegeln ser man att obalansen var mindre gynnsam och delvis berodde på att arbetskostnaden per producerad enhet i länderna stigit i förhållande till Tyskland.
Många länder, i synnerhet Grekland, fortsatte att ha stora budgetunderskott och höga skuldnivåer. Det bekräftade rikare medlemsstaters, och särskilt Tysklands, farhågor att de så småningom skulle tvingas lösa ut sina slösaktiga partnerländer, som i allt orimligare grad förväntade sig att bli räddade. Arkitekterna bakom Europas monetära union var medvetna om att bristande moral hos medlemsländerna gjorde unionen sårbar. De försökte minska riskerna genom att kräva att medlemsländernas budgetunderskott inte fick överstiga 3 procent av BNP, och en no-bail-out-paragraf (inga räddningsaktioner) infördes i Maastrichtöverenskommelsen.
Men reglerna fungerade inte. I stort sett samtliga euroländer, inklusive Tyskland, hade snart brutit mot treprocentstaket. Olika regeringar fortsatte att lova att reglerna skulle hållas i framtiden, men löftena vilade på överoptimistiska tillväxtprognoser. Dessutom kunde djupt skuldsatta euroländer plötsligt få låna pengar nästan lika billigt som Tyskland.
Oförmågan och oviljan inom eurozonen att flytta besluten om skatter till en övernationell nivå upprepades när det kom till regelverk för bankerna. Ekonomer i Europa hade varnat och påpekat att överstatliga bestämmelser är avgörande för den gemensamma valutans långsiktiga hållbarhet. Men ingen lyssnade. Varje försök i den riktningen skulle å andra sidan ha ställt euroländernas politiska ledare inför kompakt politiskt motstånd.
Några gånger kan man säga att de fattade fel beslut, som när ECB i juli 2008 höjde räntan trots den globala lågkonjunkturen och upprepade samma misstag två gånger 2011. Och när den grekiska krisen utbröt i början av 2010 dröjde euroländernas ledare både med att skickaGrekland till Internationella valutafonden och att skriva ner landets skuld, trots att den helt klart inte skulle minska ens av de strängaste finanspolitiska åtstramningar.
Försöken att strama åt efter 2009 misslyckades kapitalt och fick inkomsterna i mindre euroländer att rasa långt mer än Europeiska kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden hade förutsett. Även om man bortser från de ekonomiska kostnaderna för lågkonjunkturen och de politiska kostnaderna för den populistiska ilska som uppstod, så lyckades åtstramningspolitiken inte nå målet att lyfta Grekland och andra stater med likartade problem till hållbara skuldnivåer. Istället minskade ländernas BNP mer än skulderna och förvärrade situationen.
Åtstramningarna i kristider under eurons första decennium, då eurozonens utgifter samtidigt var höga, ledde till en konjunkturförstärkande skattepolitik. Greklands är ett av de främsta exemplen på detta, vilket försvagar eurozonens förmåga att klara sig igenom framtida kriser.
Men euron har också haft framgång. Övergången från elva lokala valutor till euron gick smidigt. Valutakriserna i Europa 1992 och 1993 visar att det långt ifrån var en självklarhet.
Euron accepterades också omedelbart internationellt på de flesta användningsområden som världens viktigaste valuta efter den amerikanska dollarn. Önskan att bli med i euroklubben drev fram väsentliga ekonomiska reformer, särskilt i länder i centrala och östra Europa som senare blev EU-medlemmar.
Bland senare tiders "succéer" finns i synnerhet Spanien som lyckats öka sin internationella konkurrenskraft. Centralbankens chef Mario Draghi förtjänar toppbetyg för att ha lyckats balansera Tysklands krav på fiskal disciplin mot Medelhavsländernas behov av mjukare anpassning. När Draghi 2012 slog fast att ECB skulle göra "allt som krävs" för att skydda euron hade det en lugnande effekt på marknaden och blev en vändpunkt i krisen.
Det allra viktigaste är kanske ändå att mätningar visar att euron har fått ett starkt folkligt stöd på senare år. I november 2018 stödde 64 procent av euroländernas befolkning den gemensamma valutan. Så om eurozonens ledare drar lärdom av tidigare misstag lär valutaunionen överleva och kan rentav blomstra i framtiden.

Jeffrey Frankel

Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Jeffrey Frankel är nationalekonom och professor vid Harvarduniversitetet i USA.
Läs mer: Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen