Jag hade hellre sysselsatt mig med något mer stimulerande, det är ett som är säkert. Men jag fick plåga mig igenom Malmö-profilen Navid Modiris kritiserade podd där han ”samtalar” med högerextremisten Ingrid Carlqvist.

I nästan två timmar får Carlqvist, med få mothugg, trumma in en världsbild där ”svenskarna” håller på att förlora sitt land till muslimerna, till följd av en mångkulturpolitik pådriven av judar. På Förintelsens minnesdag ifrågasätter hon antalet döda. Hennes sätt att prata är typiskt för modern högerextrem propaganda: slå inte fast, men så tvivel, så att sanningen framstår som relativ. Hon lyckas. Mot slutet säger Navid Modiri apropå Förintelsen att han kan tänka sig det är "jävligt svårt att fastställa hur exakt många det var och vad det var som hände".

Att försöka förstå högerextremisters motiv, världsbild eller metoder är inte i sig illegitimt. Men att intervjua dem så att deras konspirationsteorier framstår som normala åsikter bland andra är ansvarslöst, som Andreas Ekström konstaterade i veckan. Fler kritiker har med rätta undrat vad Navid Modiris syfte med samtalet var.

Hans svar får mig att le. Syftet är ”att bidra till ett öppnare samtalsklimat där fler åsikter och samtal får plats”.

Det är det gamla gnölandet om åsiktskorridoren som är tillbaka – nu ska även antisemitism och islamofobi in.

Det ironiska är att högerextremister i själva verket länge haft en åsiktsgräddfil, i sociala medier. Youtube, där Navid Modiris podd publiceras, har gång på gång visats särskilt rikta sina tittare mot extremt innehåll. Detta får nämligen tittarna att stanna kvar längre på sajten och exponeras för fler annonser, vilket är vad Youtube tjänar pengar på. På så vis gynnas just de stackars tystade hatideologier vars talutrymme Modiri säger sig värna.

För att ta några exempel:

• När Wall Street Journal efter Donald Trumps valseger undersökte Youtubes algoritm, upptäckte tidningen att sajtens visningsförslag systematiskt gick ett steg längre än det som man själv sökt efter. Den som tittade på en video med en moderat republikan fick upp Donald Trump, den som tittade på en video med Donald Trump fick upp klipp med Förintelseförnekare och vit makt-propaganda.

• Enligt den före detta Youtube-medarbetaren Guillaume Chaslots analyser verkar det även ha funnits en fördel för Trump: oavsett om man startade med Clinton-videos eller Trump-videos var det mycket mer sannolikt att man fick en Trump-video rekommenderad.

• När Expressen gjorde en granskning inför det svenska riksdagsvalet visade Youtube en slagsida redan i sökförslagen. Sökte man på ”muslimer” på Youtube, utan personlig sökhistorik, blev toppförslaget ”muslimer tar över Sverige”. Sökte man på feminism var ”feminism är cancer” bland autoformulärets första förslag, sökte man på "invandrare" föreslog det bland annat ”invandrare vs svenskar bråk”.

• Och konspirationsteorier? Rakt in i åsiktsgräddfilen! Tre dagar efter USA:s dödligaste skjutning, Las Vegas-massakern 2017, var toppförslagen för den som sökte på "Las Vegas shooting" filmer som spekulerade i att skjutningen i själva verket var iscensatt.

"Det är inte högerextremister som är ovanligt bra på sociala medier. Det är sociala medier som är ovanligt bra på högerextremism", som Karin Pettersson och Martin Gelin sammanfattar saken i sin Augustnominerade bok ”Internet är trasigt”.

Det är alltså inte bara så att Navid Modiri ger högerextremismen en plattform. Det är också tvärtom: Högerextremismen ger sannolikt Navid Modiri en bättre placering i Youtubes rankingar. Om han i stället hade intervjuat en Förintelseforskare eller islamolog om samma frågor, är risken stor att videon hade fått mindre exponering, och att hans show färre tittare.

Medvetenheten om denna logik är fortfarande alltför låg även på vanliga redaktioner. Man kan fortfarande se rumsrena opinionsbildare skryta om sina framgångar i sociala medier – med artiklar som uteslutande förespråkar hårdare invandringspolitik. Det de stoltserar med är då inte skicklighet i sociala medier. Det är okunskap, alternativt cynism.

I denna uppmärksamhetsekonomi är det stora hotet mot det offentliga samtalet inte brännmärkning av extrema åsikter. Det är att de extrema åsikterna slår ut underbyggd kunskap.

Det riktiga uppdraget för seriösa medier är att stå emot, att inte acceptera den agenda som sätts enligt den här logiken, att inte använda åsiktsgräddfilen för att tjäna kortsiktiga pengar.