Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Scen

Omskakande irrfärd

Tobias Lund ser Den flygande holländaren på Malmö opera.

Den flygande holländaren

Musik och libretto: Richard Wagner. Regi: Lotte de Beer. Scenografi och kostym: Christof Hetzer. Ljus: Jean Kalman. Dirigent: Steven Sloane. I rollerna: Cornelia Beskow, Josef Wagner, Nikolay Didenko, Zoltán Nyári, Karin Lovelius, Timothy Fallon. Malmö Operakör. Malmö Operaorkester.

Malmö Opera. Premiär 2/2.

Senta (Cornelia Beskow) och Holländaren (Josef Wagner) i "Den flygande holländaren" som spelas på Malmö opera t o m 31/3.Bild: Jonas Persson
Vem är den flygande holländaren? I Malmö Operas nya uppsättning av Richard Wagners opera om honom är han och hans fartygsbesättning vi. Och vi, det framgår också, är den moderna människa som samlar rikedomar och kunskap på hög men som plågas av en svart brist på mål och mening. Vart sjunde år får holländaren gå iland en dag. Om en kvinna då lovar honom trohet ska hans förbannelse brytas.
Holländaren (kraftfullt gestaltad av Josef Wagner) är klädd i ledig svart kostym och svart tröja – nutida kulturmäns uniform – och har till och med egen plats i salongen. Idag är dagen när han får gå iland, det vill säga upp på scenen. Det betyder i sin tur in i tavlan, för regissören Lotte de Beer och scenografen Christof Hetzer har gjort om Wagners norska fiskarby till Carl Larssons idylliska akvareller från Sundborn. Det sägs att soldater i första världskriget hade med sig Larsson-reproduktioner i fält. Det verkar som om också holländaren har en bunt i innerfickan.
Men blickar riktas också åt andra hållet, och denna dubbelhet ger föreställningen dess sällsamma spänning. ”Vakna!” ropar den myllrande Sundbornshopen med stormstyrka ut i den mörka salongen – men vi svarar ju inte, och de konstaterar att dödens stillhet råder på främlingens skepp. Den som verkligen ser oss är Senta, hon i vars makt det står att förlösa. de Beer gör henne till upprorisk konstnär som realiserar sin vision av holländaren med action painting och svarta monokromer.
Ja, holländaren och Senta uppfinner varandra. Och spänningen och attraktionen dem emellan når sin kulmen i tredje akten, samtidigt som den musikaliska kraftstegring som börjat redan med dirigenten Steven Sloanes ivriga tempo i ouvertyren når stormstyrka. Ovan orkesterns drivande rytm öppnar holländaren, Senta (Cornelia Beskow) och den man hon lämnar (Zoltán Nyári) röstens dammluckor. Det är omskakande, underbart!
Att göra sjömansdottern Senta till konstnär är helt i linje med den musikaliska och moraliska självständighet som redan Wagner ger åt henne. Det är förstås också i linje med en nutida feministisk agenda, som här möjligen drivs litet väl långt. Inte för att agendan skulle vara oberättigad, utan därför att den wagnerska dialektik mellan Senta och holländaren, mellan framåt- och bakåtskådande, mellan längtan efter frihet och längtan efter ro som uppsättningen framställt så övertygande säckar ihop i samma ögonblick som holländaren ensam försvinner och Senta triumferande står kvar på scen med sin fullbordade svarta målning.
Kanske är jag alltför romantisk när jag sörjer att motsättningarna inte når någon mer djupgående scenisk syntes på slutet. Men när en sådan förlösning nu klingar så härligt i musiken, så tycker jag nog att man borde göra något av det också för ögat.
Cornelia Beskow som Senta (liggande) omgiven av Malmö operas damkör i "Den flygande holländaren" som spelas på Malmö opera t o m 31/3.Bild: Jonas Persson
Gå till toppen