Förneka inte att det finns en hederskultur, uppmanar Mikael Thörnqvist, medlem i riksorganisationen GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime (Aktuella frågor 29/1).

Våld i hederns namn är moraliskt fel oavsett vilken kultur eller religion som utövar den. Men kampen mot våld i hederns namn kan inte förklaras eller bekämpas genom att hävda att det bara existerar inom vissa religioner eller kulturer. Dessutom är det oklart vilket syfte en sådan analys kan ha.

En sådan förenkling bidrar till att skapa utanförskap och marginaliserar de grupper som GAPF menar att problemet finns inom. Marginaliseringen gör dessutom att dessa grupper stöts längre bort från lösningen.

För att på ett effektivt sätt bekämpa våld i hederns namn behövs främst förebyggande arbete och ett långsiktigt perspektiv. Att Thörnqvist, som företrädare för GAPF, påstår att vi ”offrar hedersutsatta på kulturrelativismens altare” är chockerande.

Kulturrelativism har blivit ett begrepp som ofta rycks ur sitt sammanhang och används som skällsord i debatter som denna. Thörnqvist använder det för att beskylla oss för att minska allvaret i våldet. Men gör vi det genom att vi hellre vill se åtgärder som motverkar utanförskapsområden och segregering än stärkta straff för några få? Att problematisera stigmatisering av specifika grupper ska inte missuppfattas som relativism.

Stora delar av Törnqvists inlägg på Aktuella frågor är utdrag från Fadime Sahindals tal till riksdagen för att bevisa att vi har tagit något hon sagt ur sitt sammanhang. Vi står fast vid att integration var kärnan i talet och att hon såg våldet som en följd av bristande integration.

Att lägga fokus och resurser på att peka ut en viss grupp kan underblåsa rasism, stereotyper samt gruppbaserat stigma. Sådana svepande generaliseringar löser inga egentliga problem, om inte möjligen att ge de främlingsfientliga krafterna i samhället en chans att utpeka invandringen som det faktiska problemet till "ökat våld och kontroll” i samhället överlag.

Vi ifrågasätter den förenklade bild av våld i hederns namn som målats upp av företrädare för Kvinnorättsförbundet (Aktuella frågor 19/1). Våldshandlingar utförda av människor som uppfattas som osvenska förknippas med deras kultur och utpekas som hedersvåld även när det inte är så. Och när våld kopplas samman med kultur och invandring, blir det lätt så att de människor det handlar om avhumaniseras, invandrare i Sverige ifrågasätts och hedersvåld ses som en anledning att inskränka människors rätt att få asyl.

Det finns en fara i att koppla våldets uttryck till specifika grupper utifrån religion eller etnicitet. Offret tillhör ju i regel själv samma religion och etnicitet som förövaren.

Även om Thörnqvist nu påstår att majoriteten i en grupp "inte har de sjuka värderingar” som hedersvåld bygger på, finns det ändå en del som drar sådana slutsatser. Han själv talar om hederskulturens syn kontra den svenska synen på kvinnan och skriver att "hedersnormer förekommer mer frekvent bland vissa grupper än andra”. Ett sådant språkbruk vittnar inte om förståelse för att majoriteten inte delar hederskulturens normer.

Vi har vid flera tillfällen i vårt arbete sett att offer för hedersvåld som inte passar in i den gängse bilden av dem som utsätts, blir utan insatser från socialtjänsten och polisen.

Det våld som sker i hederns namn kräver komplexa analyser. Vi träffar till exempel ofta kvinnor och flickor som vägrar polisanmäla för att inte riskera att deras familjer på något sätt ska lida avatt flickorna och kvinnorna lämnar dem. Att offer och förövare har nära familjära och kulturella band är viktiga aspekter i analysen.

Vi på Terrafem kommer aldrig att ställa upp på villkoren i ett samhälle där rasismen blir allt mer rumsren. Det är idag viktigare än någonsin att alla antirasister vågar stå upp för sina värderingar.

Aylin Bahmanyar är ordförande för Terrafem Skåne.

Nina Pirooz är ordförande för Terrafems riksförbund.