Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Björklund lämnar med den liberala flaggan i topp.

Jan Björklund lämnar partiledarposten i Liberalerna efter 12 år.Bild: Naina Helen Jåma/TT
Nej, det är ingen stor överraskning: Jan Björklund ställer inte upp för återval som ledare för Liberalerna. Efter 12 år lämnar han posten på landsmötet i höst – och ger därmed sin efterträdare en chans att gå välförberedd till nästa ordinära riksdagsval. Då är också det viktiga Europavalet klart.
Tidpunkten är rätt.
Utom på ett sätt: regeringsbildningen splittrade L och frågan är hur efterträdaren ska hantera samarbetet om hen redan offentligt motsatt sig det.
En hård nöt för valberedningen att knäcka.
I somras lade Jan Björklund om Liberalernas valkampanj så att den skulle handla om det positiva med EU: demokrati, fred, frihandel och fri rörlighet i Europa. Omläggningen kom som ett direkt svar på att Sverigedemokraterna valde att driva frågan om en folkomröstning om Sveriges medlemskap i EU.
Även efter valet har Björklund fortsatt att tala om vikten av humanism och tolerans, och om hotet från populistiska nationalister. Den liberala demokratins fiender är på frammarsch i hela västvärlden och partiledaren för riksdagens äldsta liberala parti har tagit på sitt ansvar att inte låta uttalat antiliberala högernationalister få inflytande.
För detta är Jan Björklund värd en guldstjärna.
Fria människor och fri ekonomi är hörnstenarna för en liberal. Att stå stadigt på dem även när det blåser snålt från höger och vänster kräver en övertygelse och styrka. Att rösta nej till Ulf Kristersson (M) som statsminister sved, eftersom en alliansregering var förstahandsvalet även för Liberalerna. Björklund argumenterade ändå för en blocköverskridande lösning istället för en borgerlig regering som skulle behöva stöd från SD i varje viktig fråga.
Oenigheten i partiet har varit stor och debatten har fått föras inför öppen ridå. Partirådet som skulle avgöra regeringsfrågan sändes till och med på tv. Hade Björklund förlorat omröstningen hade han meddelat sin avgång där och då, uppger han. Men han vann.
Jan Björklund har alltid framstått som bestämd. Med myndig stämma har majoren omstöpt stora delar av svensk skolpolitik. Björklund gjorde sig rikskänd redan som skolborgarråd i Stockholm när han kritiserade flumskolan och krävde ordning och reda. På 1990-talet var detta kontroversiellt.
Han stod på sig och fortsatte sedan som partiledare och utbildningsminister att genomföra en rad reformer för att lägga ökat fokus på kunskap samt höja lärarnas status och löner. Hans sista seger kan bli att bana väg för ett förstatligande av skolan, vilket finns med i 73-punktsöverenskommelsen med regeringen.
Björklund har fått kritik för att inte vara tillräckligt ideologisk och intellektuell, för att göra snabba politiska utspel och för att vara mer kravliberal än socialliberal. Men i valrörelsen blev det uppenbart att han har en djup liberal övertygelse.
Däremot har inte väljarna belönat honom. Stödet svajar runt 5 procent, och det återstår att se om L klarar spärren i nästa riksdagsval.
Vem ska efterträda honom? Några som nämns i spekulationerna är Mats Persson, Nyamko Sabuni, Johan Pehrson och Gulan Avci, men de har samtliga varit aktiva motståndare till regeringslösningen. Det kan bli knivigt för samarbetet med S, C och MP om partiledaren inte tror på det i grunden.
Sjukvårdslandtingsrådet i Stockholm, Anna Starbrink, och gruppledaren i riksdagen, Christer Nylander, sitter båda i partiledningen och har stått på samma sida som Björklund vad gäller regeringsbildningen. De är båda tänkbara kandidater.
Samtidigt är det så mycket mer en partiledare måste klara av – överst på listan är att ena partiet och locka väljare. Liberalerna är idag ett litet och kluvet parti.
Cecilia Malmström lär vara partisternas förstahandsval, men hon har gång på gång sagt nej. Erik Ullenhag är ambassadör i Jordanien och Birgitta Ohlsson har lämnat politiken och flyttat till England.
Det finns ingen given kronprins eller kronprinsessa. Det kan både vara en svaghet och styrka för ett parti, men L har inget annat val än att vända det till en styrka.
Det här en opinionstext från ledarredaktionen. Tidningens politiska hållning är oberoende liberal.
Gå till toppen