Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

High flying bird: Högt maktspel på basketbollplanen

Basketbollagenten Ray vill ta makten från de vita klubbägarna och ge den till de svarta spelarna. Michael Tapper ser Steven Soderberghs Netflix-film.

I Steven Soderberghs Netflix-film gestaltar André Holland basketbollagenten Ray Burke som vill ge makten till de svarta spelarna.Bild: Photo by Peter Andrews

High flying bird

STRÖMMAD FILM. DRAMA/DOKUMENTÄR. USA, 2019. Regi: Steven Soderbergh. Med: Andre Holland, Zazie Beets, Melvin Gregg, Sonja Sohn. Längd: 1.30.

Proffsidrottens villkor är ett långt hetare debattämne i USA än i Europa. Såväl strejker som lockouter har förekommit. Senaste stora konflikten var 2013, då nästan halva säsongen i NHL (National Hockey League) fick ställas in.
Steven Soderberghs ”High flying bird” är ett debattinlägg i ämnet. Filmen handlar om agenten Ray (André Holland), som får en ny klient i unga basketbollstjärnan Erick (Melvin Gregg). Liksom Cuba Godings footballveteran i ”Jerry Maguire” vill Erick att de rika klubbägarna ska ”show me the money”. Men Ray vill mer än så: han vill ta makten från de vita klubbägarna och ge den till de svarta spelarna.
Rays motståndare är basketklubbens ägarrepresentant (Kyle MacLachlan), som tror sig ha alla trumfkorten på handen. Vad han inte vet är att Ray inspirerats av afroamerikanska sociologiprofessorn och medborgarrättsaktivisten Harry Edwards debattbok ”The revolt of the black athlete”. Edwards analys illustreras av inklippta intervjuer med verkliga svarta basketproffs, och mot slutet dyker både Edwards och hans bok upp för att understryka filmens sensmoral om rätten att göra uppror mot ett orättvist system.
Liksom i fjolårets ”Unsane” filmar Soderbergh under sitt alias Peter Andrews med vidvinkelobjektivutrustade mobiltelefoner, nu efter manus av Tarell Alvin McCraney (”Moonlight”). Inspelningen i New York gjordes under tre veckor i mars 2018 med en gerillateknik som inte kräver en busslast filmarbetare, avspärrade gator eller mängder av statister som ska arrangeras i bakgrunden. Miljöerna är verkliga kontorsbyggnader och lägenheter.
Åskådarpositionen påminner om den osynliga iakttagaren i Frederick Wisemans många dokumentärer om institutioner, exempelvis New Yorks Stadsbibliotek i ”Ex Libris” (2017). Som en fluga på väggen sitter vi med på kontorsmöten, lyssnar på diskussioner och telefonsamtal, följer med ut på gatorna och in i lägenheter. Till skillnad mot ”Unsane” finns ingen subjektiv kamera eller hallucinatoriska inslag.
Berättelsen skildras i stället föredömligt rättframt och sakligt, om än ibland ur några extrema kameravinklar, fram till den klumpigt övertydliga sensmoralen i slutet. För en svensk publik är filmens ämne inte lika brännande. Här är idrottsklubbarnas omsättningar bara en bråkdel av de amerikanska motsvarigheterna, och även om kommersen kring vissa sporter blivit alltmer märkbar de senare decennierna har den inte (ännu) fått samma kvävande omfattning som på andra sidan av Atlanten.
Behållningen för den idrottspolitiskt ointresserade ligger i att se maktspelarna ”play the game behind the game”, som filmens reklamslogan lyder. Ray går från hårt hållen agent till att bli sportvärldens svar på Danny Ocean i thrillern ”Ocean’s eleven”. En till synes ordinär snubbe. Men en som har en plan. En systemkritisk plan.
"High flying bird" har premiär på Netflix fredagen 8 februari.
Läs alla artiklar om: Filmhelgen v 6
Gå till toppen