Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Liberal efterträdare sökes. Då ser högern sin chans.

Nyamko Sabuni. På mångas läppar.Bild: Bezav Mahmod / SvD / TT
Diskussionerna går höga – både inom och utanför Liberalerna – om vem som ska efterträda Jan Björklund som partiledare. Det är naturligt. Fullt logiskt. En person måste vaskas fram som kan ena det parti som splittrats under regeringsbildningen och som sargats så svårt; en färsk väljarbarometer från SVT/Novus ger L ett stöd på ynka 2,7 procent.
Namn efter namn nämns. Men ett återkommer oftare än andra: Nyamko Sabuni, som 2006 utsågs till integrations- och jämställdhetsminister i Fredrik Reinfeldts första regering. Expressen och Dagens industri är två tidningar som pekar ut henne som en huvudkandidat att ta över efter Björklund.
Nyamko Sabuni, idag hållbarhetschef på konsultföretaget ÅF, har många förtjänster. Hon är en tydlig röst, hon vet vad hon vill. Hon är stark i för liberaler tunga frågor.
Hon framhävs som ett lämpligt partiledarämne inte minst av liberalpartister som i striden kring regeringsbildningen stod på den sida som ville se moderatledaren Ulf Kristersson som statsminister och inte socialdemokraten Stefan Löfven. Ett exempel är Torkild Strandberg (L), kommunstyrelsens ordförande i Landskrona. I DN säger han om Sabuni:
”Hon är en person med stor integritet, med ett stort mod att lyfta frågor som inte alltid hälsas välkomna av alla.”
Det är en sida av saken.
En annan sida är den Expressen betonar när tidningen skriver:
”Sabunis högerflört får nu de forna allianskollegerna att vädra morgonluft.”
Det är lätt att få intrycket att Nyamko Sabunis namn nu utnyttjas av krafter som står längre högerut i politiken, också krafter som inte i första hand har Liberalernas väl och ve för ögonen.
Bakgrunden är att Sabuni i ett sms till Expressen poängterat två saker. Dels att Liberalerna måste ”enas efter den svåra splittringen”, dels att L i första hand är ”ett borgerligt parti med hemhörighet i en borgerlig allians. Därför är det viktigt att återuppbygga goda relationer till KD/M”.
Vid en första anblick låter det som om Sabuni säger emot sig själv. Att försöka ena ett splittrat parti är självklart, men att då omgående slå fast att L hör hemma i en borgerlig allians är knappast något som skulle ena partiet utan snarast fördjupa osämjan.
Sabuni skulle också ha påmint om den sanning, den verklighet, som hela hösten varit uppenbar i Liberalerna:
I valet vann de rödgröna en knapp seger över alliansen. För att alliansen skulle kunna regera krävdes att den gjorde gemensam sak med ett populistiskt, nationalistiskt parti som utpekat liberalismen och den västerländska liberala demokratin till fiende. Det var omöjligt. Det gick bara inte för ett liberalt parti. Och då var en annan politisk linje nödvändig – att söka ett blocköverskridande alternativ.
Även Sabuni borde ha varit tydlig här.
Detta blocköverskridande alternativ ledde fram till ett 73-punktsprogram som S, MP, C och L står bakom. Liberalerna genomförde en öppen, transparent och rakt igenom demokratisk internprocess som ledde fram till att partirådet med marginal – inför tv-kamerorna – sade ja till uppgörelsen.
Denna överenskommelse måste, som det heter, ”hedras”. Inte därför att Jan Björklund stöder den. Utan för att Liberalerna stöder den. Detta är ingen partiledarfråga, det är en fråga som förankrats djupt i partiet och måste stå fast oavsett vem som på landsmötet i november – eller tidigare vid ett extra landsmöte – kröns till ny partiordförande.
Det är mycket möjligt att andra partier hoppas att en person som Nyamko Sabuni dundrar in som ny ledare för Liberalerna, återför partiet till det borgerliga lägret och spräcker Socialdemokraternas regeringsunderlag.
Men något större än så står på spel. Liberalernas trovärdighet. Ryggrad. Tron på partiets socialliberala kärna.
Gå till toppen