Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Johanna Gredfors Ottesen: Lite lagom skräckinjagande

Skräckromantikerna får sitt, även om bilderna är kittlande snarare än läskiga. Johanna Gredfors Ottesen ser Hans Arnold ställas ut i helfigur i Klippan.

Hans Arnold i Klippans konsthall.

Hans Arnold

”ARNOLD - häxmästaren”. Klippans konsthall. T o m 3/3.

Att en stor retrospektiv utställning med Hans Arnold (1925 - 2010) hamnat i nordvästskånska Klippan är närmast en slump. Klippans konstförening snubblade i Stockholm över en liten utställning, vilken nu vuxit till en stor och varierad sådan. Den har väckt intresse och lockat inbitna samlare och andra entusiaster från hela landet, inte minst för att ta del av Micke Engströms dokumentär ”Penselns häxmästare”, som hade premiär här under öppningshelgen.
Konstpubliken bjuds på ett trettiotal originalverk, som även om de varierar stilmässigt tveklöst tillhör samma skapares föreställningsvärld, grundad genom uppväxten i Schweiz och en mycket sträng katolsk uppfostran. Spåren av barndomens helvetespredikningar bubblar i illustrationerna ut i ett myller av skräck, sex och aggressivitet – byggt på lika delar rädsla och fascination. Hans Arnold etablerade tidigt en tydlig stil med mycket svärta, drivna linjer och stor detaljrikedom.
Trots att populärkulturen snarare än konstscenen skulle bli hans arena fogar Hans Arnold sina bilder till en konsthistorisk tradition, tydligast surrealismen men också exempelvis Albrecht Dürers apokalyptiska etsningar eller Hieronymus Boschs helvetesvisioner. Hans Arnolds stil är ofta suggestiv, ibland vemodig, men sällan kuslig. Varför är det så? Jag tänker att han på ett sätt karikerar det som är förknippat med rädsla, påför det lager av fantastik och humor som avlägsnar det gestaltade från det undermedvetnas plåga. Det är som om skräcken i sin rena form blir för mycket även för Hans Arnold. I det mörka kan han peta in en jättespindel med kvinnoögon eller en dumt gapande drake. Det blir aldrig läskigt på riktigt utan lite halvt kittlande, och det kanske är just detta som gjort honom så framgångsrik. En lagom skräcktecknare för en lagom publik.
Bild: Hans Arnold
Hans Arnold har ofta kritiserats för sina kvinnoporträtt. Kvinnorna i hans bilder har, enligt kritikerna, reducerats till sexualiserade, yppiga kroppar, som ympats in här och där bland monstertentaklerna. Det är inte alldeles enkelt, för samtidigt som det är svårt att blunda för att det är ett problem fyller sexualiteten hos Arnold en funktion: den är en naturlig beståndsdel av mörkersidan, liksom skräcken och den skruvade humorn. Här har man hanterat problemet på ett ganska försiktigt sätt – utan att lägga särskilt stor vikt vid framställningen låter man den inte heller lämnas helt okommenterad.
I konsthallen visas affischer, en stor del originalverk, kortfilmer och bildspel från Veckans chock-åren, då Hans Arnold illustrerade en mängd rysare i tidningen Veckorevyn. Föremål sipprar också ut från konsthallen in i biblioteket, där man samlat hundratals böcker och skivor med omslag av Hans Arnold. Här finns en stor spännvidd, från tidiga verk till de sista bilderna. En samlardröm, förstås.
Trots en fullmatad utställning finns här en del luckor (var är till exempel sagoillustratören Hans Arnold?) men av vad som visas kan man se en konstnär som trots en enorm produktion håller en mycket hög och jämn nivå - och som kommer att fascinera generationer av skräckromantiker framöver.
Gå till toppen