Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

En blivande klassiker

Emma Reyes barndomsskildring lyckas på ett unikt sätt behålla barnets syn på världen. Gabriella Håkansson läser en kvinna som först efter sin död fått den berömmelse hon förtjänat.

Emma Reyes föddes för hundra år sedan, 1919, och växte upp i djup fattigdom i Colombia. Hon levde ett kringflackande liv och hamnade så småningom i Paris, där hon försökte göra karriär som målare. Först efter hennes död 2003 gavs ”Brev från min barndom” ut, och blev en internationell framgång av ett slag Emma Reyes aldrig upplevde i livet.Bild: Lola Alvarez Bravo

Emma Reyes

Brev från min barndom. Översättning Manni Kössler. Norstedts.

De flesta minns säkert de korta stunder i barndomen när lekens magi slog till och allt runt omkring upphörde att existera? Tillsammans med de andra barnen lämnade man yttervärlden och gick in i en gemensam fantasivärld som var minst lika verklig som den riktiga verkligheten.
Jag kommer att tänka på det när jag läser den colombianska konstnären Emma Reyes (1919-2003) fantastiska uppväxtskildring ”Brev från min barndom”. Den består av tjugotre brev som hon skrev mellan åren 1969 och 1997, och bildar en sammanhängande berättelse om den fattiga uppväxten på en sophög i Bogota och i ett pennalistiskt nunnekloster. Det som gör Reyes så unik är att hon fortfarande har det lilla barnets syn på världen intakt. På något vis har hon lyckats kapsla in sina minnen som bubblor i en glaskula och bevarat det undantagstillstånd leken utgör, och som den vuxne nästan aldrig kan återvända till.
Öppningsberättelsen om dockan General Rebollo är oförglömlig. Fyraåriga Emma och hennes storasyster Helena bor i ett skjul av korrugerad plåt utan vatten eller el, och tas sporadiskt om hand av senora Maria, en halvgalen kvinna med väldigt lite förståelse för barns behov. De uträttar sitt tarv i en potta som Emma bär till sophögen och tömmer var morgon, och stunderna bland soporna är dagens roligaste. Alla kvarterets ungar är och leker och rotar efter skatter bland bildäcken och ölburkarna. En dag bygger de en docka av lera och leken är så rolig att de bestämmer sig för att göra den större.
”Någon hittade en gammal planka som var väldigt stor, och vi bestämde att vi skulle göra dockan lika stor som plankan och gå i procession med den. I flera dagar höll vi på och smetade mer och mer lera på dockan tills den var lika stor som plankan. Sedan bestämde vi att vi skulle ge den ett namn och vi bestämde att den skulle heta General Rebollo. Inte vet jag varför vi valde just det namnet, men hur som helst blev General Rebollo vår Gud. Vi klädde på honom allt vi kunde hitta i sophögen, vi slutade med springandet, slagsmålen, hoppandet. Vi lekte bara med General Rebollo. Han blev en självklar centralfigur i alla våra upptåg. Dag efter dag levde vi bara runt plankan.”
Den kollektiva leken blir så intensiv och uppslukande att den suddar ut misären barnen lider av, och i minnet hos Emma Reyes blir barndomen rent av lycklig. Med samma metod överlever flickorna klostrets kadaverdisciplin. Tillsammans bearbetar de traumatiska förluster med hjälp av fantasin, och man får känslan av att barn som har en så här stark förmåga till lek kan överleva vilka missförhållanden som helst. Men leken i sin mest intensiva fas påminner också om ett drogrus – eller om känslan av att skapa. Kanske är det samma förmåga som gör att Reyes sedan blir en så unik konstnär?
Emma Reyes var en överlevare. Efter att ha flytt nunneklostret väntade fler tragedier: exil, döda barn, svåra separationer. Och som vuxen kvinna, latina och modernist i Europa tvingades hon leva i skuggan av sina manliga, vita kollegor. Först idag har hennes stora figurativa målningar börjat visas i retrospektiv och memoarboken har gjort segertåg över världen. Emma Reyes hör utan tvivel till det förra seklets stora kvinnor och även om det är tragiskt att hon har behövt vänta till efter sin död för att få den berömmelse hon förtjänade, så är det en ynnest att få ta del av hennes unika uppväxtskildring, som är så fint översatt av Manni Kössler. ”Brev från min barndom” kommer att bli en klassiker.
Gå till toppen