När jag flyttade till Skåne från Stockholm för några månader sedan stötte jag på alla de väntade invändningarna: Hade jag sett hur kartan färgades SD-gul efter riksdagsvalet? Kände jag till det återkommande våldet i just den stadsdel där jag skulle bo?
En sak väckte dock endast avund: kulturen. Ingen annan del av Sverige har Öresundsregionens ekosystem av högklassiga institutioner och levande fritt kulturliv. Teatergrupper som Potato potato och Malmö dockteater är rikskända. Litteraturälskare talade trånande om scener som Malmötxt, där man kunde dricka en öl och lyssna på en dikt utan att behöva parera ett reklammingel i baren.
När Region Skåne nu stoppar utvecklingsbidragen till just dessa scener framstår det som självdestruktivt. Utomstående betraktare måste undra: Varför slår skåningarna sönder något så skört och fint?
I en paneldebatt med regionpolitikerna på Hipp i veckan var vi flera som lyfte den här dynamiken: Kulturlivet är – bortsett från allt annat – en investering, som får folk att trivas i Skåne, komma på besök, flytta in och vilja stanna kvar.
Jag fäste mig särskilt vid hur kulturnämndens ordförande Magnus Lunderquist (KD) skakade av sig de här argumenten med en retorisk krumbukt: Kulturen har minsann ett egenvärde! Varför pratade vi om nytta hit och dit?
Syftet var att rikta om debatten genom att gå till attack mot andras "instrumentella" kultursyn.
Förstår jag Lunderquist rätt, blir argumentet alltså: Kulturen har ett egenvärde, så vi måste skära ner 25 miljoner på den!
För mig är det självklart att kulturen har ett egenvärde för medborgarna. Men eftersom denna retoriska dimridå blåser in allt oftare i debatten, måste vi nog ägna ett ögonblick åt att lära oss genomskåda den.
Det är en sak att konstatera att ett rikt, fritt kulturliv ger samhället vissa mervärden – vilket även rent ekonomiskt kan göra det till en investering, och inte enbart en kostnad. Det är en helt annan sak att vilja göra kulturen till ett politiskt instrument för att hedra eller främja vissa värden. Det senare vore farligt, det förra borde vara okontroversiellt.
Man kan dra en parallell till universitetsvärlden. Få skulle förneka att fungerande akademier – fria att söka kunskap utan politiska ledband – gör oss till ett rikare, friskare, fredligare och mer demokratiskt land. Försök att politiskt styra kunskapssökandet utifrån dessa värden är däremot kontraproduktiva.
Den retoriska dimridån är effektiv, då den döljer flera saker:
Genom att stämpla argument om kulturens mervärden som "instrumentalisering", och därmed ett hot mot den konstnärliga friheten, döljer man ett verkligt hot mot den konstnärliga friheten: nyckfulla nedskärningar.
Och genom att låtsas att kulturen enbart utgör en kostnad, får allianspolitikerna sin nedskärning att framstå som ekonomiskt rationell. Därmed slipper de att tala om beslutet som en politisk prioritering.
Och varför är det viktigt att prata om denna politiska prioritering? Jo, för att kulturkriget mullrar under ytan nu. Borgerligheten har samma vägval i Region Skåne som i resten av Sverige.
Vi har länge haft en låg konfliktnivå i svensk kulturpolitik. Hur mycket det än skällts på Lena Adelsohn-Liljeroths eller Alice Bah Kuhnkes snedtramp har det aldrig varit verklig fara på taket.
Detta förändras dock med ett stort nationalistiskt parti i vågmästarställning. Är man orolig för en instrumentell kultursyn så är det Sverigedemokraterna man ska ta skydd emot. I deras program ska pengar flyttas från samtidskonst till kultur som stärker den "nationella identitetens bevarande, stärkande och levandegörande". Och den frågan är högt prioriterad för partiet.
Den borgerliga kultursynen ligger rent ideologiskt mycket långt ifrån Sverigedemokraternas. Det märks nationellt, liksom på uttalanden från politiker som Magnus Lunderquist.
Men om högern på sikt ska räkna med Sverigedemokraternas stöd, väntar nu en process där man hittar gemensamma beröringspunkter. Besparingar på det fria kulturlivet är en möjlig sådan punkt. En nedskärning går att motivera med stränga borgerliga argument om prioriteringar– om man ser kulturen som en ren kostnad. Samtidigt får Sverigedemokraterna en seger i sin kamp mot den förhatliga "samtidskulturen". Sedan är det svårt att rulla tillbaka bandet.
Att påpeka detta är inte att "brunmåla" borgerlig politik. När alliansen i Region Skåne säger att kulturpengarna bara dras in tillfälligt, finns det fog att fråga hur de ska återställa dem. Varför skulle Sverigedemokraterna tolerera höjningar till de områden de avskyr allra mest?
Alternativet för de borgerliga är förstås att göra upp med de partier som de står nära kulturpolitiskt. Det vill säga: de frihetliga partierna på andra sidan blockgränsen.