Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Katastrof utan förlösning

Loa (Gunilla Andersson), Erling (Björn Löfgren) och Majda (Kajsa Ericsson) i pjäsen "Eremit".

Eremit

Manus: Jens Peter Karlsson. Regi: Olle Törnqvist. Scenografi & kostym: Jason Southgate. Musik och ljud: Catharina Jaunviksna. Medverkande: Gunilla Andersson, Kajsa Ericsson och Björn Löfgren.

Teater 23, Malmö 8.2

En av de där till synes oräkneliga heta sommardagarna damp broschyren ner i brevlådan och jag läste den med solen stickande i nacken i hammocken. Längre norrut i landet härjade skogsbränderna och också folderns omslag flammande i rött och orange: ”Om krisen eller kriget kommer”.
Jag stoppade undan broschyren sen för att inte skrämma barnen och på det beslutet tänker jag när jag ser Jens Peter Karlssons prepper-thriller ”Eremit” för en publik i mellanstadieåldern. Pjäsen är andra delen i en trilogi som i höstas inleddes med ”Väsen”, också det ett drama om rädslan för det främmande, men för en förskolepublik.
Den gången utgjordes det presumtiva hotet av en pumpaliknande kropp, som dumpit ner på stigen framför en liten pojke på väg hem från skolan. Var varelsen ett du eller ett det? Vän eller fiende? Också i ”Eremit” är det osäkert vem eller vad som utgör det verkliga hotet. När flickan Majda (Kajsa Ericsson) vaknar upp befinner hon sig utanför en primitiv stuga i ett träsk och på himlen flammar eldslågorna från en fjärran brand.
En man vid namn Erling (Björn Löfgren) påstår sig ha räddat henne undan en säker död när byn hon bott i härjades av eld och kvinnan Loa (Gunilla Andersson) håller med. När Majra vill återvända hem kedjar Erling fast henne i stugväggen ”för hennes egen skull”. För honom är hotet branden och ”de andra” medan ”de andra” för Majra är de som kommer för att släcka lågorna och föra henne hem.
Ensemblespelet är knivskarpt och scenrummet (skapat av brittiske Jason Southgate och skickligt ljussatt av Iben West) gör sitt till för att förstärka känslan av hot och annalkande undergång. Under gestalterna spricker själva marken upp i radioaktivt grönt och pyrande brandgult. Är träsket verkligen ett träsk? Eller är det i grunden torv, som brinner bättre än det mesta?
Över oss svirrar Malmöbaserade Catharina Jaunviksna kompositioner suggestivt och nästan alltför överväldigande i en blandning av elektronisk undergångsmusik och folklore. Tätt och oförsonligt stegras faran och jag sneglar på barnen i stolsraderna, som oroligt kryper samman. Hur mycket tål de egentligen, av utsatthet och kris?
I nästa nu tänker jag på Greta Thunberg och hennes sittstrejk utanför Riksdagen. Kanske är barnen mer införstådda än de flesta i att vi lever i en tid som kräver akuta åtgärder. Ändå hoppas jag innerligt att teaterupplevelsen inte lämnas obearbetad utan följs upp av skolan. För några svar eller tillstymmelse till förlösning ger inte själva uppsättningen.
Tvärtom. Precis som i ”Väsen” avslutas dramat abrupt just som alla faktorer är på plats för att skapa riktigt angelägen dramatik. Som om Jens Peter Karlsson plötsligt tröttnat på katastrofen och lämnar publik och skådespelare att rädda sig bäst de kan.
Gå till toppen