Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Christine Antaya: Vad konsten kan ge vetenskapen

Christine Antaya ser hur naturvetenskap och humaniora närmar sig varandra i tider av ekologisk kris, vilket inte minst märks i konsten.

Ur Nils Ekmans och Muyeong Kims utställning ”DNA, L, IM NO, ILL TILL, DAER T” på Galleri CC.Bild: Raffaele Piano
När den Londonbaserade konstnären Susan Hiller dog i slutet av januari, 78 år gammal, sa hennes son till BBC att modern genom karriären hade irriterat sig på att konstkritiker jämt skulle nämna hennes bakgrund som forskare. Alltid tycktes de få med i en bisats att hon faktiskt hade påbörjat en avhandling i antropologi innan hon valde att satsa på konsten. Hiller tolkade detta som att vetenskapen togs upp för att ge konsten legitimitet, som om verken inte kunde stå på egna ben.
Hos Hiller, som slog igenom på 1970-talet, kan man spåra många av tendenserna i dagens samtidskonst, inte minst arkivarbetet och det museala i hur verken presenterades. Mig veterligen ställde hon bara ut en gång i Malmö, i en grupputställning på Malmö konsthall 1984, men 2014 visades verket ”Channels” på Den frie i Köpenhamn. Den stora videoinstallationen baserades på berättelser om nära-döden-upplevelser. Andra verk handlade om spöken eller kidnappningar av utomjordingar. I sitt intresse för det paranormala tog Susan Hiller aldrig ställning och proklamerade ingenting som sanning, men menade att erfarenheterna och ackumulationen av berättelser var viktiga, och att det var rimligt att beakta dem.
Idag är frågan om konst och vetenskap alltmer kopplad till ett generellt närmande mellan humaniora och naturvetenskap i en tid av ekologisk kris. Dels är konstnärer med i rena utvecklingsarbeten, exempelvis på The Horniman Museum i London där konstnären Sonia Levy deltar i ett projekt med marinbiologer som försöker kultivera koraller. Dels börjar man se till andra discipliners förhållningssätt för att tänka nytt kring hur man kan leva när tillvaron präglas av utarmning. Det kan handla om att betona släktskap mellan arter för att komma bort från antropocentriskt tänkande, eller att introducera nya sätt att gestalta och relatera till klimatförändringar.
Galleri CC på Båstadsgatan i Malmö har ofta visat utställningar med en estetik som på olika sätt reflekterat idéer om växelverkan mellan konst, vetenskap, teknologi och kropp. I den pågående utställningen med Nils Ekman och Muyeong Kim handlar det om geologisk tid och förvillande glidningar mellan digital skulptur och analoga material. Jag känner igen det från Ekmans examensutställning på Malmö konsthögskola förra året, där jag bland annat fascinerades av en snäcka med ett grafiskt tryck. Då liksom nu finns det något diffust olustigt men kittlande i presentationen; det kanske kommer av svårigheten att kategorisera och dra tydliga skiljelinjer mellan en naturlig och konstruerad värld som gestaltas i verken.
Bild: Raffaele Piano
I galleriets mörka källare visas en film där 3D-animationer paras med bilder från en grotta i Sydkorea. Våta stenformationer och något som liknar en puppa eller snäcka visas intill varandra. Kanske kan övergången mellan urberget och det digitala vagga oss in i en ny förståelse för hur världen hänger ihop.
Bild: Raffaele Piano
I december visade samma galleri en grupputställning om konstnärligt arbete och överlevnadsstrategier, från vildmarksnavigering till provisorisk skotillverkning. I den medföljande lilla boken ”Survival handbook” intervjuades Bente Eriksen, chef för Botaniska trädgården i Lund, om forskningsprojektet ”Bortom plant blindness”. Målet var att bota människor från växtblindhet, ett tillstånd där vi inte lägger märke till, än mindre kan identifiera, växter i vår närhet. ”När stadsbor inte bryr sig om växter eftersom de inte behöver det, är det också svårt att tala om för dem att vi inte ska skövla skog”, säger Eriksen. Även i det projektet engagerades konstnärer: de fotograferade frön och gestaltade på olika sätt växters nästan oändliga livslängder.
Hiller skrev en gång att hon valde konsten då den – i motsats till vetenskapen – var ”irrationell, mystisk och numinös”. Jag tänker på dessa tre adjektiv när jag sitter i den mörka källaren på Galleri CC. Frågan är kanske inte vad vetenskapen kan ge konsten, utan tvärtom.
”DNA, L, IM NO, ILL TILL, DAER T”, Nils Ekman & Muyeong Kim, Galleri CC, Malmö, t o m 24/2.

3 tips

1. ”Survival handbook” finns till försäljning på Malmö konsthalls bokhandel.

2. Skånes konstförening visar en fint genomarbetad utställning med queera erfarenheter ur ett central- och östeuropeiskt perspektiv. Missa definitivt inte detta tillfälle att se Pauline Boudrys och Renate Lorenz hyllade videoinstallation ”Silent”.

3. Den 15 februari kl 19 hålls ett samtal om den nya antologin ”Kritiken i den nya offentligheten: kritiken som konst- och kunskapsform” på Östervärns antikvariat, som nyligen flyttat till en större lokal på Drottninggatan.

Gå till toppen