Det infann sig alltid en viss irritation hemma hos oss i Teheran den här tiden på året. När jag nynnade på en specifik låt vi hade tränat på i skolan, och som lätt fastnade på hjärnan, sneglade min mamma på mig. Hon som så länge hade kämpat, som tillsammans med miljontals andra hade kastat sig ut i revolutionen i hopp om en förändring som stavades frihet, rättvisa och bröd, hon som hade döpt mig efter rådsrörelsen som var avgörande för att fälla shahen. Hon ville slippa höra sången som hyllade Ayatollah Khomeini som nationens ledare.