Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Kvällens tystnad i bostadskvarteret talar sitt tydliga språk

Kvarteret Österhus på Kirseberg i september 1927. Med folkhemsbygget blev det lugnare i de utsattare områdena, skriver Ingvor Sabina Le John.
Som före detta soprumsansvarig, där jag bor, vet jag hur människors frustrationer kommer till uttryck i dessa tider. Det är här i soprummets osynlighet som den passiv-aggressive låter sin ilska projiceras på något materiellt, som kanske symboliserar en viss person.
Värre är det med de öppet aggressiva människor man läser om nästan dagligen i tidningen nu för tiden, som sparkar ner en cyklande kvinna bara för att det går eller skjuter in i folks bostäder för att de inte gillar hunden som skäller hela dagarna.
Denna tid är en förhårdnande tid för människan igen. Så det är inte konstigt att folk blir som de blir. Jag minns min intervju med Backapågen Ingvar Nilsson för något år sedan. Han växte upp i Kirseberg under början av förra seklet. Han skrev en bok om den hårda tiden som fick det att rysa i märgen hos läsaren. I den berättar han om hur fattigdomen gjorde människorna hårda; hårda mot sig själva, sin familj och livet i allmänhet. Barn agades mer eller mindre regelbundet. ”Det bara var så” säger han i intervjun. Det var först med Socialdemokraternas 40- tal som vanligt folk fick det bättre rent ekonomiskt och då avtog också hårdheten dem emellan, fortsatte han. Agan blev allt mindre använd. Man kan se en koppling här till dagens sluttande plan – ökad fattigdom, ökat våld.
Vi har sedan 90-talet så sakteliga vandrat mot det europeiska tvåtredjedelssamhället. Två tredjedelar som har det ganska bra och så en underklass. Det svenska folkhemmet borde ha ett hus på Skansen nu. Vår omvärld har vandrat ännu längre: nu är det bara ett 30-tal som äger hälften av jordens resurser enligt Oxfam.
Arbetslösheten, trångboddheten göder fattigdomskänslan igen. Min syriske bekant som bott fyra år i Malmö har ännu inte hittat en bostad trots att han ändå har fast arbete sedan flera år tillbaka och är ensamstående. Hans frustration är stor; hans advokat har förbarmat sig över honom och hos honom bor han som inneboende.
Vad gör ett samhälle med människan och hennes existentiella upplevelse när det tränger allt fler av oss mot den ekonomiska kanten? Hade du råd med jul ”som vanligt”? Hade du råd att resa en längre sträcka för att hälsa på släkten utan att det ekonomiska schemat började gunga? Skräcken för att hamna i den nedre tredjedelen skrämmer och tystar individen. Det är tyst på samhällets gator och torg idag. En öronbedövande tystnad. Känslor som skulle vänts utåt i gemensam dans, vänds nu inåt eller mot medmänniskan i våld.
Wolf Bierman, en vissångare på 60-talet, sjöng bland annat om den hårda tiden i Östtyskland där han bodde en period. Den löd så här:
”Nej, låt dig ej förhårdna i denna hårda tid. De alltför hårda brister, de alltför styva mister sin vassa udd därvid. Nej, låt dig ej förbittras i denna bittra tid, för grämelsen den bygger ett galler runt omkring dig, och makten klarar sig. Nej, låt dig ej förskräckas i denna skräckens tid. De hoppas ju på detta, att innan kampen börjat, vi gett oss utan strid, Nej, låt dig ej förbrukas, men bruka väl din tid. Nej, låt dig aldrig kuvas, du stöder oss, vi stöder dig, vi ger varandra liv. Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag ska marken grönska, då står vi alla starka, då är den här vår tid.”
Din ilska, din aggression har en orsak du kanske inte ser kopplingen till ännu. Samhället smyger sig fram för att liksom inte synas. När du vaknar på morgonen har den flyttat sig en liten bit, men bara så lite att du sakta vänjer dig vid det ”nya”.
Men lyssna på tystnaden därute i bostadskvarteret om kvällen. Den talar. Högt.

Ingvor Sabina Le John

Ingvor Sabina Le John är grundare av Kirseberg Allehanda (före detta Kirseberg News) samt bloggare under eget namn.
Gå till toppen