Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Hur hanterar man insikten att man skadat en annan?

Franz Werfels roman om en ungdomssynd får Ann Lingebrandt att tänka på Donald Trump.

Franz Werfel

”Studentjubileet - Historien om en ungdomssynd”. Översättning: Karl Fägersten. Nilsson förlag.

Ögonblicket som förändrar allt. Som kan avgöra hela livet. Ian McEwan är en mästare på att skildra det, inte minst i den filmatiserade romanen ”På Chesil Beach”. Allt som krävs är ett fumligt försök till samlag en bröllopsnatt, en oförmåga att prata ut om det pinsamma och så ett onödigt gräl. När valet står mellan att sträcka ut handen eller att gå sin iväg i vredesmod väljer huvudpersonen det senare, och därmed tar hans öde en annan riktning.
När gick allt fel? Vid vilken stund fattades det ödesdigra beslutet som spökar resten av livet? Det är frågor som sysselsatte också Franz Werfel, den på sin tid så uppburne tysk-judiske författaren, vän till Kafka och gift med Alma Mahler, som sedan i stort sett glömts bort. I den nu återutgivna romanen ”Studentjubileet. Historien om en ungdomssynd” från 1928 (översättning Karl Fägersten, Nilsson förlag) är det ett hånfullt skratt som är den utlösande faktorn. En gymnasieelev börjar skratta åt en skolkamrats klumpighet på gymnastiken och alla andra tar efter. Den intelligente skolkamraten som alla tidigare beundrat tappar helt sitt anseende, och också lärarna börjar betrakta honom med andra ögon.
Romanen inleds med att undersökningsdomaren Sebastian, han som en gång hånskrattade, ska rannsaka en mördare och känner igen sin gamle klasskamrat Franz, som han inte sett på tjugofem år. Mötet kastar honom tillbaka i tiden och natten efter en klassåterträff börjar han skriva ner hur det gick till när han steg för steg bröt ner den olycklige Franz och på så vis förstörde hans liv.
”Studentjubileet” är en berättelse om grupptryckets mekanismer, klasshierarkier och antisemitiska reflexer, ur mobbarens perspektiv. Och inte minst om skuld. Hur hanterar man insikten att man skadat en annan? Stoppar in minnet i en skrivbordslåda och vrider om nyckeln?
Trots att ingen begriper varför vägrar Sebastian ta det förväntade karriärklivet och söka en högre domarbefattning. På en sådan post bör man vara moraliskt oklanderlig, anser han, och det kan han ju inte säga om sig själv. Även om endast några enstaka personer känner till hans ungdomssynd är han i sina egna ögon dömd.
I takt med att samhället blivit mer transparent – eller kontrollerande, valfri tolkning – har ett fläckfritt förflutet framstått som en alltmer oumbärlig tillgång för personer i maktställning. Något som inte minst blivit uppenbart under det senaste årets lavin av uppgörelser med det förflutna som stavas Metoo.
När jag läser om Werfels ångerfulle jurist har jag svårt att inte tänka på domaren i USA:s högsta domstol, den omstridde Brett Kavanaugh. Han som i höstas anklagades för att i high school ha begått ett våldtäktsförsök, och under övergreppet ha skrattat. Några eventuella moraliska tvivel – själv hävdar han sin oskuld – har inte hindrat honom från att klättra ända till den amerikanska juridikens högsta topp.
Kanske världen rentav tog en ny, eller nygammal, riktning i och med Trumps bortviftade pussygrabbing. En ”ungdomssynd”? Förargligt kanske, men knappast ett hinder på karriärvägen.
I Werfels vassa roman segrar cynismen. Låter vi den vinna också i verkligheten?
Gå till toppen