Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Skraeckoedlan är prilligare än all annan metal

Jonn Palmér Jeppsson hör ett svensk stonerband med Mastodons riff.

Bild: Christer Medin

Skraeckoedlan

METAL. Eorþe.

En temaskiva om mammutar som, tror jag, emigrerar till Atlantis? Även med metalmått mätt är Skraeckoedlans tredje album "Eorþe" ganska prilligt. Kanske är det ett kreativt sätt att hantera klimatångest, kanske var trion bara nyfiken på vad som skulle hända om science fiction-författaren Nils Håkansson fick bidra med låttexter.
Varför har mammutarna tentakler? Vem är obducent Huss, som pratar pilsnerfilmssvenska i spår två och sedan försvinner spårlöst? Bryderierna blir fler för varje genomlyssning. Skraeckoedlan kompenserar med Mastodons riff, stonerrockens avspända groove, Hansson & Karlssons melodiska lekfullhet och en sånginsats på Norrköpingsdialekt som påminner om att uttrycket alltid är viktigare än innehållet. Musiken är både direkt och fantasieggande, oavsett om en låt är koncis och refrängstark som "Angelica" eller en klurig tiominutersresa som "Elfenbenssalarna".
Slutsats: glöm det mesta du just läst om "Eorþe", bara lyssna.
Gå till toppen