Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Yvonne Rainers rörelsespråk känns i högsta grad aktuellt

Yvonne Rainer, verksam i 60-talets New York, införde vardagsrörelser i den samtida dansen. Den nya föreställningen på Malmö konsthall är något av en sensation, skriver Tor Billgren.

Yvonne Rainer och Weld. "Again? What now?"Bild: Mattias Lindbäck

Yvonne Rainer och Weld

Again? What now? . Malmö Konsthall. Utställningen pågår t o m 24/2. Föreställningen pågår t o m 17/2.

Koreografen, konstnären och filmaren Yvonne Rainer (f 1934) blev aktiv på New Yorks konstscen i början av 60-talet. Hon införde vardagsrörelser i den samtida dansen och ville tona ner virtuositet och stora känslor.
På en monitor i konsthallen visas ”Triple A”, en koreografi från 1966. Dansaren rör sig till synes planlöst, som ett rastlöst eller kissnödigt barn, och med inslag av silly walks à la Monty Python. Ibland har hon blicken fäst åt sidan, som om hon följer någon annans steg. Hon trippar, rullar och kliar sig på armbågen. Om hon råkar göra en graciös rörelse, så negerar hon den direkt med ett likgiltigt hoppsasteg.
Idén med ”Triple A” är att dansen ska utföras med ett så jämnt energiflöde som möjligt. Inga uppladdningar, accelerationer eller utbrott. Inga återhämtningar. Det blir någon sorts minimalism, en konstgren som ju var stor inom bildkonsten på 60-talet.
Utställningen på Malmö konsthall består av en dokumentär och fyra av Rainers filmer, samt en dansföreställning, skapad direkt för danskompaniet Weld i Stockholm, vilket är något av en sensation. Det är en rätt liten presentation, men gör inte heller anspråk på att vara något märkvärdigare än ett intermezzo.
Dokumentären har titeln ”Feelings are facts” och är en traditionell talking heads-film som ger en bra bild av Rainers konstnärskap. Till slut blir den dock lite väl redovisande i sin strävan att täcka in så mycket som möjligt. Men jag älskar att se intervjuer med äldre dansare, korsklippta med bilder från fornstora dar.
Dansföreställningen ”Again? What new?” består bland annat av brottstycken från tidigare verk, Rainer jobbar gärna så. De åtta dansarna har samma grundenergi som i ”Triple A”, och rör sig i ett jämt flöde över scenen. I första delen ropar en av dem en siffra, som representerar en viss rörelse. Sedan ropar en annan och en ny rörelse tar vid. Det uppstår ett intrikat mönster av danssteg och repetitioner, men det går ändå snabbt att få en uppfattning om hur systemet fungerar. Och när det väl är avkodat märker jag att jag försöker upptäcka nya samband. Vad finns det för hierarkier i gruppen? Får alla ropa nummer? Ibland avbryts rörelserna, varför?
Det blir en bra gestaltning av det mycket mänskliga behovet att skapa mönster och mening, en mekanism som lär oss att förstå världen och tala nya språk. Men den gör oss också sårbara för konspirationsteorier och reduktionism.
De olika delarna vävs samman till en välfungerande helhet, som kryddas med humor och klimatångest. Rörelsernas lätthet skapar en känsla av inkludering. Rainer lyckas med att kombinera det enkla och vardagliga, med skicklig gestaltning. Hennes rörelsespråk och gester känns i högsta grad aktuella, trots att de i många fall har mer än 50 år på nacken.
Gå till toppen