Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konst

Att gå vilse är att hitta hem

Thomas Millroth om konst som finner sin rätta väg på minnets kartor.

Pepe Viñoles, "Fragment".Bild: Peter Dacke

Karoline Sætre, KHM 1, Friisgatan 15, Malmö. Tom 23/2.

Pepe Viñoles, Christel Lundberg, Linet Sánchez Gutiérrez, Mercurius Art & Artefacts, Båstadgatan 4, Malmö. Tom 24/2.

Pepe Viñoles små träskulpturer står hopträngda på två hyllor i galleriet Mercurius Art & Artefacts. Figurer nödtorftigt hopfogade av träbitar som jag spontant upplever som minnesfragment, i väntan på att fiskas upp ur glömskan för att få plats i någon berättelse. Det handlar om minnet som ju är ett vanligt tema i konsten: att komma ihåg något men även ting som påminner en om det förflutna. Och effektivast framkallas faktiskt minnen då de förknippas med grejer från vår vardag. Som då Viñoles använder banalt skräp för att konstruera och ge liv åt sina små gubbar. De gamla konkreta poeterna var mästare på att använda det enklaste då de förvandlade vardagligheten omkring dem till visuella dikter.
Den nyss bortgångne Jarl Hammarberg har beskrivit sin poesi som ”berättelser berättade på ett annorlunda sätt: inte bara genom att händelsen beskrivs, utan också genom att det sker saker med själva språket (ord dras ihop, bryts av, växer ut, får annan smak av nya vokaler och konsonanter, delar från olika ord sätts ihop till ett nytt ord, och tusen andra saker).” En estetik som uppenbarligen funkar än i dag.
Helgtips

Vassil Simittchiev, Gunilla Maria Åkesson, Galleri Ping Pong, Stora Nygatan 4, Malmö. T o m 9/3.

Anette Abrahamsson. Här blir det Måleri! Galerie Leger, Stora Nygatan 52, Malmö. T o m 13/3.

Marianne Skaarup Jakobsen gick ut Konsthögskolan i Malmö 2015, nu har hon boksläpp och utställning på Sixty Eight Art Institute, Gothersgade 167, Köpenhamn. T o m 13/4.

Minnet både skapar och behöver sammanhang. Med hjälp av kartor kan vi till exempel komma ihåg hur vi ska hitta. För de systemkritiska situationistiska konstnärerna på 1950- och 60-talen var det därför en strategi att sabotera kartor för att gå vilse i trakter de brukade röra sig i. Det välkända skulle göras främmande, det gällde att tappa bort sig. Så skedde förstås om gator, vägar och husnummer avlägsnades eller ersattes av något annat. Då måste givna sanningar omprövas. Det kallades psykogeografi.
Från Karoline Sætres utställning ”To draw a map is to get lost” på KHM 1.Bild: Karoline Sætre
Karoline Sætres utställning på KHM 1 heter ”To draw a map is to get lost”, en rubrik som påminner om en psykogeografisk undersökning. Och hon har mycket riktigt kartlagt valda platser i norska hemstaden Trysil och i Malmö, där hon går på Konsthögskolan.
Men det handlar inte om vanlig kartritning, för varje adress är bara ungefärligt markerad med gränslinjer på golv, trädäck och gräs. Hon föredrar att orientera sig med en annan kompass än den brukliga då hon laddar sin installation med egna vardagliga minnen. Storvegen 1, Trysils bibliotek, är en av stationerna. Här fungerar ett litet kartotek som register över sinnliga erfarenheter, inte minst känslan och doften av böckerna som ligger där och väntar på att vi ska ta upp dem och bläddra; och vidare hennes piktur i dagboken, maträtter, älgjakt, fauna och flora, dofter och smaker. Nuvarande hemadressen, Östervärnsgatan i Malmö, definieras av kläder och textilier. Rosa lakan, t-shirts, och en filt som påminner henne om den gång hon möblerade om sin lägenhet.
Det kallar jag psykogeografi värd namnet; hon förenar brottstycken ur egna vardagliga minnen med namngivna platser för att på så vis göra kartan till sin egen.
Från Karoline Sætres utställning ”To draw a map is to get lost” på KHM 1.Bild: Karoline Sætre
Hennes subjektiva kartläggning blir förstås ett självporträtt, men just kartan som format utesluter all narcissism och gör det möjligt för oss andra att vara med – och gå vilse tillsammans med henne. Här betyder att gå vilse att hitta hem – att finna sig.
Sætre går således längre än situationisterna när hon låter minnet definiera adresser på kartan. Ändå är det lågmält. Med enkla installationer och ett sakligt beskrivande karthäfte i grå kartong skapar hon en upplevelse som följer med mig långt utanför galleriets väggar. Jarl Hammarberg har förresten beskrivit just den känslan: ”Utställningsbesöket hade gjort att jag starkt upplevde det sagolika, underbara, fantastiska hos gator, mänskor, spårvagnar, träd, fastigheter, skyltar och allt.”
De här utställningarna kommer jag att minnas.
Gå till toppen