Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Petter Larsson: Det är ingen slump att Sverigedemokraterna riktar sina attacker mot folkbildningen

Petter Larsson om Antirasistiska filmdagarna och folkupplysningen som ökar samhällets motståndskraft.

Ingen med känslor i kroppen kan se den norske regissören Erik Poppes film "Utøya 22 juli" utan att drabbas av den totala skräck han lyckas skildra när han visar Anders Behring Breiviks massmord ur offrens ögon. Så ser nationalismens och rasismens mörka hjärta ut, som döda barn på en strand.
I veckan som gick visades den under de Antirasistiska filmdagarna (Arf) på Röda Kvarn i Helsingborg.
Jag var inbjuden för att berätta om Breiviks ideologiska sammanhang. Han var ju alls ingen ”ensam galning” som angrep ”det demokratiska samhället”, som det ibland har låtit. Hans mål var mycket specifikt unga socialdemokrater och själv var han en del i den kontrajihadistiska rörelsen. Den har i sin tur direkta band till högerradikalismen i Europa, inte minst våra egna sverigedemokrater, och djupa rötter i nationalism, militarism och antifeminism.
Jag var dessbättre upptagen, så istället pratade riksdagsledamoten Ali Esbati (V), som själv överlevde de fruktansvärda timmarna på Utøya, och är en långt bättre expert än jag.
Jag inbillar mig inte att filmer, böcker eller annan kultur skulle vara ett absolut vaccin mot människofientliga läror. Historien är full av intellektuella som villigt ställt sig i förtryckets tjänst och högt bildade människor som blivit bödlar.
Men jag vill ändå gärna tänka mig att det slags jordnära folkupplysning som Arf bedriver – under dagarna visades också bland annat dokumentärer om Katarina Taikon och Expo-grundaren Stieg Larsson – ökar samhällets motståndskraft, precis som folkhögskolorna, biblioteken, studiecirklarna, museerna, de fria scenerna och kulturhusen. Inte genom åsiktsindoktrinering, utan genom att uppfordra till kritiskt tänkande och samtal och genom att öka vår kunskap om världen – rena motsatsen till vår tids filterbubblor.
Det är en liten, liten del av samhällets demokratiska infrastruktur, dess självförsvar.
Det är ingen slump att Sverigedemokraterna riktar sina attacker mot just detta.
På riksplanet vill de lägga 770 miljoner mindre på folkbildning, studieförbund och folkhögskolor och nästan 100 miljoner mindre i ersättningar och bidrag till konstnärer. I gengäld vill de rusta upp en himmelens massa kyrkor.
På platser som Gävle, Stockholm och Västra Götaland vill de banta kulturanslagen med hundratals miljoner. Och när Region Skånes borgerliga styre nu skar ner anslagen till kulturlivet, så ställde sig SD inte bakom beslutet – de ville nämligen skära 10 miljoner mer.
I Hörby, där SD styr, kapar man kulturanslagen med 3,9 miljoner. Bibliotek, projekt för ungdomar, Kulturskolan och modersmålsundervisningen får stryka på foten.
De gör inte detta för att de hatar kultur, tvärtom: de vill ta makten över tanken, och då måste man först bryta sönder den infrastruktur som står i vägen.
I väntan på ett nationalistiskt skolat folk, som lärts att skatta vackra altartavlor och stockstötning högre än performancekonst och Champions league, så nöjer de sig uppenbarligen med ett mindre bildat och mer lättlett folk. Det vore i vart fall resultatet.
Jag talar nu inte om harmlösa irrläror, som att 12 procent av befolkningen enligt en studie från Föreningen vetenskap och Folkbildning 2015 tror på astrologi, eller att 6 procent tror att månlandningen filmades i en tv-studio.
Det kan man ta med ro. Jag är rätt säker på att det är ett slags underhållning, snarare än djupt kända övertygelser, för de flesta.
Värre är att också politiska myter är lättare att sprida i ett land utan en fungerande folkbildning och ett levande kulturliv, där människor kan få sina ingrodda föreställningar ifrågasatta, slipa sina åsikter mot andras, lära sig nya saker och delta i det ständigt pågående samtalet om vilka vi är och vill vara.
Ta det populära påståendet om den usla integrationen på arbetsmarknaden, till exempel. Herregud, invandrare i Sverige jobbar ju mer än medeleuropén, och inte blev det något av massarbetslösheten i flyktingkrisens spår heller. Senast nu i veckan rapporterades det om stadigt sjunkande arbetslöshet och stigande sysselsättning, även för utrikes födda.
Eller fördomen att skåningarna är rasister. Dumheter, naturligtvis, men man möter den ibland hos folk som stirrat sig blinda på SD:s frammarsch, och därför inte ser hur den stora majoriteten röstar.
Eller ta den långt allvarligare konspirationsteorin om Eurabia: en hemlig plan att islamisera Europa, som satte vapnet i Breiviks hand.
Gå till toppen