Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Hämta hem IS-fararna. Så kan de i bästa fall straffas.

Irakisk militär bland kroppar från en massgrav med civila som fallit offer för Islamiska statens mördare.Bild: Christian Stephen
Utrikesminister Margot Wallström (S) är inte pigg på att ge de svenskar som anslutit sig till Islamiska statens mördarband i Syrien och Irak hjälp att komma hem.
"UD har ju haft den högsta graden av avrådan från att resa till Syrien sedan 2011. Det betyder ju att om man trots det reser så kan man inte påräkna konsulär hjälp från oss", sade Wallström inför måndagens möte med EU:s utrikesministrar i Bryssel.
Den svenska "regeringen har inga planer på att hämta hem några som deltagit i IS aktiviteter till Sverige", klargjorde inrikesminister Mikael Damberg (S).
Det kan finnas anledning att ompröva den hållningen.
Den USA-stödda kurdisk-arabiska SDF-milisen har gripit omkring 800 personer som ska ha stridit för IS och vill nu bli av med dem. Därutöver har omkring 600 kvinnor och dubbelt så många barn omhändertagits. De gripna kommer från ett dussintal länder.
Den amerikanske presidenten Donald Trump uppmanade häromdagen de gripna IS-medlemmarnas hemländer att ta hem sina medborgare och ställa dem inför rätta. I annat fall kommer de att släppas fria.
Frågan om vad som ska hända med dem som anslutit sig till IS väcker ofta häftiga reaktioner. Inte undra på det. Detta är individer som på goda grunder kan misstänkas ha begått – eller ha bistått personer som begått – bestialiska handlingar att likna vid nazisternas förbrytelser eller senare tiders folkmord, som det i Rwanda.
Att vilja låsa in dem och kasta bort nyckeln är en fullt mänsklig reaktion. Inte ovanlig, alls inte obegriplig.
Och om det inte går att låsa dem inne: att låsa dem ute.
Men valet står inte mellan att hämta hem eller att slippa se dem i Sverige igen. Förr eller senare lär de flesta av dem leta sig tillbaka på egen hand, på egna vägar.
Sverige kan inte neka svenska medborgare att återvända. Exempelvis Storbritannien kan dra in medborgarskap för den som anslutit sig till IS. Det kan inte Sverige.
Att frågan är så moraliskt laddad beror inte minst på att det visat sig svårt att få misstänkta jihadister fällda. Brotten kan i regel inte utredas på plats. Bevisläget är svagt om inte förövarna själva varit dumma nog att lägga ut bevis för sina brott på sociala medier eller spara dem på datorer eller i mobiler.
Att som svensk strida för exempelvis IS har visat sig vara i det närmaste riskfritt juridiskt sett. Att vara med i en terroristorganisation är fortfarande inte olagligt. Sveriges regering och riksdag har varit senfärdiga när det gäller att lagstifta mot deltagande i och stöd till terrorism.
De brott som IS begått under sina härjningar i Syrien och Irak – mord, våldtäkter och olika krigsbrott – är hursomhelst straffbara. Men bevissvårigheterna är inte mindre här.
Sverige är en rättsstat. I en rättsstat döms ingen utan stöd i lag, där döms ingen för brott utan att vederbörandes skuld bevisats bortom rimligt tvivel.
I en rättstat är principer som dessa viktiga att upprätthålla även när det innebär att personer som förmodligen begått brott går fria. Därav talesätt som "det är bättre att tio skyldiga går fria än att en oskyldig döms".
Rättvisan ska vara blind i bemärkelsen objektiv, den får inte slå blint. Rättsäkerheten måste också omfatta misstänkta IS-medlemmar.
Detta är inte – som en del vill få det till – att förringa de monstruösa handlingar Islamiska statens fotsoldater begått. Det är inte att spotta på deras offer. Det är att värna höga och viktiga principer.
Sverige har ett moraliskt ansvar för vad svenska medborgare gör i andra länder. Det är ett argument för att ingripa.
Om målet är att straffa dem som begått brott, så kan det bästa sättet vara att faktiskt åka ner och hämta hem dem. Då kan deras identitet fastställas. De kan förhöras och utredas med en gång. De får klart för sig att de har ögonen på sig.
Om något skulle det öka möjligheterna att få fram bevis som räcker för fällande domar.
I avsaknad av den internationella krigstribunal många med rätta efterlyser, är detta ett av de mindre dåliga alternativen.
Gå till toppen