Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Candlemass gör genrens mest kärnfulla sjuminuterslåtar

Jättebläckfisken har Jonn Palmér Jeppsson i sitt grepp.

Bild: Anders Pålsson

Candlemass

METAL. The door to doom.

Leif Edling måste vara svensk metals mest distinkta kompositör. Oavsett om det står Candlemass, Krux, Avatarium eller hans eget namn på skivan, så hör du direkt vem som är i farten: en Black Sabbath-fanatiker från Upplands Väsby, som inte verkar ge sig förrän han bevisat att han behärskar genren bättre än gudfäderna själva.
På Candlemass-album nummer tolv är hans uttryck långt mer personligt än idolen Tony Iommis gnissliga gitarrsolo i ”Astorolus – the great octopus”. Musiken är motsatsen till den formlösa extremdoom som Sunn O))) och Bell Witch populariserat på senare år, med stramt melodiska riff och genrens mest kärnfulla sjuminuterslåtar.
”The door to doom” står och faller alltså, som alla andra Edling-album, med sin vokalist. Det halvdussin som figurerat i Candlemass genom åren kan delas upp i två läger: de som tycks sjunga ett skräckfilmsmanus och de som verkar förankra domedagsmetaforerna i egna levda erfarenheter. Återvändaren Johan Längquist tillhör numera de senare. När han sjöng om att dö i ensamhet på Candlemass debut ”Epicus doomicus metallicus” var han tjugotre. I år fyller han femtiosex och tar sig an de stora frågorna – samt en jättebläckfisk, det självklara doomdjuret – med en helt annan pondus i rösten.
Gå till toppen